Diego Maradona, James Brown och Guds hand

Tacksam Formgivning & Design, som gör alla skivomslag åt The Night Keys, försökte skoja till det lite. Då vi var på möte hos dem igår hade de gjort ett fejkat omslag åt kommande EP:n som de presenterade som "det riktiga förslaget". Situationen blev roligare än de trodde då ingen av de närvarande bandmedlemmarna verkar ha koll på fotboll:

Bandmedlem 1: Varför har ni satt James Brown på omslaget?
Tacksam: Det är inte James Brown, det är Diego Maradona
Bandmedlem 2: Vem?
Tacksam: Enligt vissa världens genom tidernas bästa fotbollspelare
Bandmedlem 1: Aha, men det är lite brunaktig ton på ...
Bandmedlem 2: Varför ska vi ha en fotbollspelare på omslaget?
Tacksam: Alltså, under VM-finalen 1986 gjorde han ett mål med handen som han senare tillskrev "Guds hand"
(tystnad)
Bandmedlem 2: Har han något med Carl Milles att göra?
Tacksam: Inte ett dugg
Bandmedlem 2: Då kör vi på det
Tacksam: Men grabbar, fattar ni inte, det är ett skämt
Bandmedlem 1: Whoo! Det var ju det jag sa, det ÄR James Brown, eller hur?

En kniv i ryggen

Jag vet inte vad jag ska säga. Jag börjar tröttna på det här jobbet. Ångra att jag sa ja till det.

Igår genomförde nämligen Andreas ett första mejlutskick, en s.k. "mejl-teaser", bakom ryggen på mig. Ett uselt sådant dessutom.

"Vad ska du med en mediastrateg till om du ändå envisas med att bestämma allt själv!?!" skrek jag till honom i telefon när jag insåg vad han gjort. Han skrattade hysteriskt och försökte kontra med något osammanhängande om att han ju "har ett band" men ändå "bestämmer exakt hur de ska spela".

Mejlutskicket bestod av en redigerad version av den historia jag återgav i mitt första blogginlägg. Tydligen gillade Andreas sin egen story så mycket att han fick för sig att den skulle fungera utmärkt som aptitretare inför bandets kommande EP. Alltså skickade han den följt av en länk till den här bloggen till ett par hundra e-postadresser.

Resultatet? Förutom att han pajade alla chanser att göra ett gott, intressant och marknadsmässigt anpassat (läs: säljande) första intryck fick han in 5 beställningar. Fem. That's it. Nu ska jag försöka komma på ett sätt att vända detta till något positivt.

Webbtevereklam för kommande EP:n

I samarbete med Tacksam Formgivning & Design har jag tagit fram en reklamfilm för The Night Keys kommande EP. Det har verkligen varit ett hästjobb och det var millimeter från att bandet ratade även detta, i mitt tycke lysande, förslag. Syftet är att få folk att förhandsbeställa bandets kommande EP "It has nothing to do with Carl Milles at all" vilket man gör via ett formulär på bandets hemsida.

The Night Keys "It has nothing to do with Carl Milles at all"

Add to My Profile | More Videos

Biljetter till Röda Sten

Nu kan ni köpa biljetter till The Night Keys spelning på Röda Sten söndagen den 18:e november. Biljetterna kostar 80 spänn styck och säljs via Ticnet som du hittar här.

Mer information om evenemanget hittar ni på Söndagsklubbens- och Röda Stens hemsidor.

Bandet hälsar även att helgens studioinspelning gick alldeles utmärkt. De bjuder tom på en liten film:
The Night Keys recording and rehearsing oct 2007

Add to My Profile | More Videos

Radio Referens

The Night Keys låtskrivare blir intervjuat i Radio Referens

Add to My Profile | More Videos

Lyckades via kontakter få tag i radiointervjun jag nämnde i inlägget "Igår kissade jag på Guds hand" den 5:e oktober. Vi vet fortfarande inte namnet på reportern eller vem det är som hittat på kopplingen till Carl Milles.

Comedy/Drama

Den 18:e november spelar The Night Keys på Röda Sten i Göteborg, biljetter kommer snart vara tillgängliga via Pusterviksbiljetter. Jag har på uppdrag av arrangören Livet Nord författat en presentation av bandet:

"Ibland sitter Andreas Hummerdahl, låtskrivaren i The Night Keys, uppe på nätterna och söker ett svar på frågan: "Varför kategoriseras musik oftast efter hur den låter?"

Det kanske låter absurt i era öron, "Hur skulle man annars gruppera den?" tänker ni. Men kategoriserar man film efter hur den ser ut, rent visuellt alltså? Eller en bok efter hur den är skriven? Kanske till viss del, men som regel tas lika stor eller större hänsyn till dess innehåll och budskap.

Hur som helst håller detta bryderi Andreas vaken. "Om The Night Keys vore en film" brukar han konstatera "skulle jag vilja att den kategoriserades: Comedy/Drama". Han anser nämligen att det är världens bästa benämning. I den ryms allt. Hela livet om du så vill. "Då skulle jag slippa förklara huruvida vi spelar pop, visa eller jazz. Huruvida våra texter är humoristiskt svarta, melankoliskt grå eller likgiltigt vita. Det skulle vara upp till var och en att avgöra om de vill skratta eller snyfta; kategorin lämnar ju det utrymmet".

The Night Keys kommer framföra mycket nytt och lite gammalt på Röda Sten"

En låt är en låt är en låt?

På söndag går bandet in i studio igen. De har meddelat att de tänker färdigställa "Hand of God" och spela in "en ny version av Orpheus helt befriad från jazz".

Jag har inte hört "Orpheus" ännu. Varken med eller utan jazz. Detta driver mig till vansinne då det förhindrar mig i mitt arbete. "Det är omöjligt att bygga upp mediastrategier och säljtänk kring en produkt jag inte får ta del av" skrev jag i ett mejl till Andreas.

Han var, givetvis, av en annan åsikt. Han hävdar i sitt svar (förutom en massa osammanhängande dravel om att det går alldeles utmärkt att arbeta med marknadsföring utan att ha en aning om vad man gör, "Se bara på mig") att jag ändå inte "hör" låten förrän den är helt färdigarrangerad och inspelad. Han menar att jag inte har förmågan att lyssna på en enkel, ofärdig demoinspelning och bedöma dess potential.

Detta påstående stör mig. Det är väl självklart att jag kan avgöra huruvida något är bra eller ej oavsett dess förpackning.

Innan jag hinner försvara mig får jag ett nytt mejl från Andreas. Han och Jim har hittat ett Youtube-klipp från januari 2005 där Jens Lekman framför Your arms around me (i programmet Fecke på TV400), dvs 2,5 år innan låten släpps på skivan Night Falls Over Kortedala. Det är ju knappast någon hemlighet att Andreas håller Jens och dennes musik väldigt varmt om hjärtat.

Hur som helst. Liveversionen från 2005 är i grund och botten väldigt lik den som nu finns på skiva. Visst, texten är annorlunda här och var, tempot likaså och ett intro/outro-riff verkar med tiden ha fallit bort MEN - och det här är Andreas halvt retoriska fråga till mig - hör jag låtens potential? Hör jag den låtknopp som senare blommar ut till Night Falls Over Kortedala:s absoluta höjdpunkt?

Det gör jag inte.

Det glutenfria bandet?

Fick just ett mejl från en person i bandets närhet. Han skriver bl a: "En idé vore ju att gå ut med att medlemmarna i bandet bara äter glutenfri mat". Jag och ringer upp personen i fråga i ett försök att förstå vad han egentligen menar.
Han förklarar då att det alltid ser snyggt ut i media när band stöder "svaga och utsatta grupper i samhället":

–Men glutenallergiker är väl ingen utsatt grupp? svarar jag.
–Det är de väl, tänk dig själv om du skulle försöka försörja dig på att baka kakor som är lite torrare och mer smaklösa än de med mjöl i?
–Det är ju inte allergikerna som bakar kakorna, de bara äter dem.
–Vad jobbar de med då?
–Vanliga jobb, som brevbärare och receptionister, vad vet jag. Om The Night Keys medlemmar enbart äter glutenfritt blir effekten den motsatta, det vore som om vi gick ut med att bandet enbart äter nödproviant som annars skulle ha skickats til U-länder.
–Aha, OK ... fast där har du nästan en ännu bättre PR-grej

"Igår kissade jag på Guds hand"

Igår träffade jag delar av The Night Keys med anledning av lanseringen av deras kommande EP. Vi diskuterade olika upplägg och någon kläckte idéen att vi skulle använda den katastrofintervju Andreas gjorde tidigare under veckan som marknadsföring. Alla verkade tycka det var en kul och bra idé.

Bakgrunden är att en för oss okänd närradiojournalist ringde upp Andreas och försökte pressa fram en koppling mellan den kommande EP:n och konstnären Carl Milles. Andreas blev minst sagt tagen på sängen av detta och intervjun avslutades i tryckt och ganska otrevlig stämning. Jag ska försöka få tag i en inspelning av intervjun och lägga upp den här så får ni själva avgöra.

Men då vi ändå var inne på ämnet Carl Milles och hans påstådda betydelse erinrade sig Andreas en händelse från sin gymnasietid. Jag har fått tillåtelse att återge historien i förstaperson även om den inte är ordagrann:

"Du förstår, han hade den där förmågan. Att kunna omvandla sin vardag till upplevelser. Kanske inte för sig själv. Men för den han återgav den för.

Vi satt i matsalen. Det hände ett par gånger i veckan att våra klasser hade lunchrast samtidigt. Ofta letade vi upp en hyfsat avskild plats och delade med oss av det som hänt sedan sist. Och eftersom det inte hände speciellt mycket i våra liv utvecklade vi – medvetet eller omedvetet – vår respektive berättarkonst. Småsaker, bagateller, ögonblick, nyanser, fraseringar – inget var för litet för att hänga upp en historia på.

Nu ska jag i och för sig inte sticka under stolen med att det faktiskt hände en hel del i denne väns liv under just detta gymnasieår. Tonårsobstinat som han var hade han bara dragit från sitt föräldrahem en kväll, flyttat in i ett förråd hos en halvkompis och börjat kombinera skolarbetet med diverse ströjobb. Numera var han sin egen man. Jag låg steget efter. Var fortfarande pojke.

Egentligen visste vi inget av detta där vi satt i matsalen. Att vi utvecklades alltså. Att förändringen, den stora, bara var något år bort.

Plötsligt, mellan tuggorna, sa han:
–Igår kissade jag på Guds hand.

Uttalandet lovade mycket och visade sig vara en aptitretare till en utmärkt historia som handlade lika mycket om min väns irrande i Eskilstuna stadspark kvällen innan som den handlade om den ogreppbara, förvirrade, ungdomliga känslan av att någonting höll på att förändras. Någonting var på gång. Och sen skulle ingenting vara sig likt längre.

Visst förstod jag att han hade urinerat vid foten av Carl Milles staty "Guds hand". Någon parkarkitekt eller kommuntjänsteman hade ju försett statyns fot med ett tilltaget buskage, perfekt placerat så att man diskret kunde smyga in där när man behövde lätta på trycket. Min vän var knappast ensam om att ha upptäckt denna exklusiva kulturpissoar.

Men där rymdes så mycket mer. I uttalandet alltså. Kanske var det en sammanfattning av vårt levene. För jag hade också kissat på Guds hand. Eller åtminstone tänkt göra det. Men inte vågat."