Det finns människor som jag knappt tror finns på riktigt. Kim Jong II är en av dem. Phil Spector en annan. Titta på bilden! Är det inte ett fantastiskt utseende? Som om Al Pacino spelade Edward Scissorhands farsa eller nåt.
Vad detta inlägg har att göra med The Night Keys? Läste ni inte! PHIL SPECTOR! Det blir inte mycket mer musikrelaterat än så.
Jag glömde skriva att Jarvis med all säkerhet har lyssnat en hel del på "Track of my tears". Eller är det bara jag som inbillar mig att "A little soul" har Smokey's klassiker som ramverk?
Jag minns inte riktigt var eller när jag läste det. Troligtvis var det i tidskriften POP för 13, 14 år sedan. Jarvis Cocker sa i alla fall något om hur mycket han ogillade de som läser i texthäftet samtidigt som de lyssnar på en skiva. Hans tes var att det gjorde upplevelsen sämre. En riktigt bra låttext är en riktigt bra låttext i SAMMANHANGET, dvs i ljudform tillsammans med musik, inte på ett papper bredvid.
Det finns en poäng i det. Speciellt nu när musik allt som oftast är en fil med i bästa fall en thumb nail-miniatyr till omslag. Samtidigt som det är en åsikt som sällan spelar någon roll.
För att ta Jarvis själv som exempel så har han ju, i mitt tycke, presterat betydligt fler lysande textrader än låtar (och då har han ändå gjort en av mitt livs topp-5 låtar). Visst borde det vara OK att gilla de texterna i sig även om musiken den är förpackad med inte träffar mig mitt i hjärtat? Vissa band har ju varken bra låtar ELLER texter och jag älskar dem förbehållslöst ändå.
Hur som helst så tänker jag titt som tätt på detta uttalande. Kanske främst eftersom jag, efter år av låtskrivande och musikskapande, per automatik plockar isär de låtar jag hör i dess beståndsdelar. Vissa låtar har kanske en välskriven refräng, andra ett skönt sångljud och ytterligare somliga kanhända bara ett gitarrlick som påminner om "You can't hurry love" osv.
Det händer dessvärre alltmer sällan att man liksom drabbas, att en låt ger en helhetsupplevelse, där resultatet har en sådan densitet att det inte bryts ner i mindre partiklar. Därför värderar man de låtar, de ytterst få låtar, som fortfarande ger en sådan totalupplevelse högst.
En av dessa är Smokey Robinson and The Miracles "The Tracks of my tears".
Texten, den lysande texten som det är så lätt att känna igen sig i, fungerar visserligen alldeles utmärkt utan musik. Den är så perfekt avvägd i varje formulering att den framstår som talspråk, som om man tjuvlyssnade på ett förtroligt samtal mellan två personer som tills alldeles nyligen var ett par, samtidigt som den har litterärt värde med sina utmärkta rim, sin symbolik och sina liknelser.
Men trots det, trots den matematiska precisionen i placeringen av stavelserna i textraden "my smile is my make up I wear since my break up with you", så är det först i kombinationen med musiken som texten blir larger than life.
När Smokey sjunger om hur han med skämt och skratt döljer sina tårspår över det mest sockersöta av musikarrangemang tänker jag på Jarvis uttalande. Eller det gör jag inte alls, jag blundar och låter mig slukas av låten. Fascineras över hur något så sorgligt kan upplevas så sött. Men där och i den stunden anser jag att han, Jarvis, hade rätt. Vad sjutton ska man med ett texthäfte till?
Tracks of my tears
People say I'm the life of the party Because I tell a joke or two Although I might be laughing loud and hearty Deep inside I'm blue
So take a good look at my face You'll see my smile looks out of place If you look closer, it's easy to trace The tracks of my tears I need you, need you
Since you left me if you see me with another girl Seeming like I'm having fun Although she may be cute She's just a substitute Because you're the permanent one
So take a good look at my face You'll see my smile looks out of place If you look closer, it's easy to trace The tracks of my tears I need you, need you
Outside I'm masquerading Inside my hope is fading Just a clown oh yeah Since you put me down My smile is my make up I wear since my break up with you
So take a good look at my face You'll see my smile looks out of place If you look closer, it's easy to trace The tracks of my tears
PS. Jag är också omåttligt svag över hur textraden "I need you, need you" tränger sig in bland allt det välformulerade. DS.
Jag tänkte att jag från och med nu och ett tag framöver skulle ha våra (dvs The Night Keys) låtar som utgångpunkt för den här bloggen. Lyfta fram små detaljer ur dem och bjuda på ickesensationella avslöjanden. Förhoppningsvis kommer det i sin tur leda till att jag kommer att tänka på annat och skriver om det istället. Annars blir det nog trist.
Var ska jag då börja? Jo, vi kanske kan ta textraden "Like Joel & Clementine, what we have is lasting, it can not be erased" från "Beatrice". Den är ju alldeles uppenbart en referens till huvudpersonerna i filmen Eternal Sunshine of the Spotless Mind.
Ni har inte sett den? Aha. OK, det är en ganska rörig film. Visuell. Man får känslan av att man inte fattar när man ser den. Ena stunden är den oerhört rolig, i nästa tänkvärd, därefter lite otäck. Men mest av allt handlar den om hur stark äkta kärlek kan vara. Det är den bästa film jag sett!
Ursäkta, vad sa ni? Vem Beatrice är? Det tar jag nån annan gång.
tisdag 2 juni 2009
Nu har vi släppt en sprillans ny EP med fem låtar. Det är en väldans bra EP. Bara starka låtar. Och det finns så mycket vi vill berätta om den.
T ex att låtarna är inspelade live i studion. Att studion dessutom är samma studio som TSOOL spelade in sina första plattor i. Kan ni fatta! Vi spelade i samma rum som den här och den här och den här låten spelades in i. Ett pyttelitet hål i väggen på en av långgatorna. Och vi spelade in på rullband. Men det där får vi återkomma till senare.
Vill ni lyssna på skivan gör ni det här och vill ni beställa ett exemplar gör ni det här.
Det finns människor som jag knappt tror finns på riktigt. Kim Jong II är en av dem. Phil Spector en annan. Titta på bilden! Är det inte ett fantastiskt utseende? Som om Al Pacino spelade Edward Scissorhands farsa eller nåt.
