Tasty like a raindrop

När Roxette var som störst och The look toppade en massa listor vill jag minnas att jag läste att Per Gessles text mest bestod av ord som han rafsat ner för att fånga låtidén. Jag tyckte det lät slarvigt. Varför hade han inte skrivit en "riktig" text efteråt? En genomtänkt. En redigerad. Nu gick hela världen och nynnade på hans nonsens.

När jag nu försöker faktakolla denna uppgift finner jag följande på wikipedia: "Många där (i USA alltså) ansåg att en av låtens styrkor var att texten var skriven av en svensk, det vill säga någon som inte hade engelska som modersmål. De tyckte att Gessle fått till ordvändningar som de aldrig skulle kommit på själva, till exempel textraden "what in the world can make a brown-eyed girl turn blue".

Har inte en aning om detta stämmer (då wikipedia är ungefär lika tillförlitligt som the average skvallertant) men det är intressant. För vad ger egentligen en text ett värde? Är det att den är vägd på våg eller en stundens ingivelse? Att det är någons välformulerade innersta eller det första som kommer upp på tungan då man försöker ordsätta en melodi?

Skål

Det var absolut inte första gången jag såg denna sitcom från tidigt åttiotal men där och då insåg jag dess storhet. Jag låg och njöt på hotellsängen. Njöt över hur vardagligt välskrivet seriens manus faktiskt var, hur väl karaktärerna matchade varann och hur klockrent skämten satt.

Men det fanns även något tragiskt över det hela. Jag skrattade inte längre åt det de försökt åstadkomma - dvs att roa mig - utan gladdes över hur duktiga hantverkarna bakom serien var. Jag var inte längre i publiken. Jag stod i kulissen.

Och när eftertexterna rullade slog det mig att signaturmelodin faktiskt var en bra låt. Ja, den var banne mig en riktigt bra låt. Det hade jag heller inte tänkt på tidigare. Kanske var det ... JA! Det var ju textmässigt den totala motsatsen till en av de låtar jag försökt skriva under de senaste månaderna. Och så kom de där förlösande textraderna som fick resten av låten att lossna.

Andreas H

En låtidé jag haft ett bra tag har arbetsnamnet Andreas H.

När jag gick i lågstadiet var vi faktiskt fyra i samma klass som hette Andreas i förnamn. För att skilja oss åt försökte lärarna kalla oss Andreas följt av efternamnets initial. Det skulle vara vår identitet. Jag blev Andreas H.

Men sådant håller inte särskilt länge. Det är för dåligt nyttjande av fantasi. Ingen är nöjd med att bara ha en bokstav som särskiljer dem från andra. Så ganska snart hade vi fått smeknamn: Calle, Bogge, Hojmo och Frasse.

Det slog mig givetvis inte då men så här i efterhand finner jag det mycket intressant. Ingen av oss gjorde anspråk på att vara original-Andreas. Ingen gjorde ens anspråk på att kallas Andreas. Samtliga valde att acceptera en mycket smidigare lösning. Vi undvek konflikten på ett i mitt tycke genialt sätt; vi fann oss i att byta tilltalsnamn eftersom det gjorde oss till individer.

En känsla av risk

Har precis beslutat att go public med arbetet inför det som förhoppningsvis blir The Night Keys nästa skiva (säger man så fortfarande? Utgåva kanske är ett bättre ord). Projektet heter just nu The Night Keys on ice. Delvis inspirerat av Disney's koncept-turné (vilken jag kom att tänka på pga en krönika i SvD) och delvis av begreppet "på tunn is".

Tanken är alltså, återigen, att försöka släppa sargen och bege sig ut på tunn is. Ja, jag ser också att mina jämförelser haltar (finns det en sarg är isen sällan tunn såtillvida man inte bygger en sarg på en frusen sjö) men jag tror att ni förstår tanken. Det ska finnas en känsla av risk.

Just nu har projektet ingen tidsram. Endast ett namn och ett par väldigt lösa idéer till låtar.