The Night Keys

Nya kissträd

2011-07-01T08:16:00.005+02:00

Tom Waits har i något sammanhang någon gång sagt nåt i stil med att låtskriveri med tiden lätt blir ett kissande på samma träd om man inte medvetet bryter sina vanor och rutiner. Det ligger mycket i det. Det mesta i livet har en tendens att efter ett tag bli ett kissande på samma träd.

Jag minns när jag började skriva låtar. Jag kunde inte spela något instrument. Jag hade orden och melodierna i huvudet.

Alltså spelade jag in när jag sjöng och lät kunniga vänner plocka ut harmonier till det.

Jag minns tydligt en tidig låt. Melodin lät helt självklar i mitt huvud. Hade haft den en tid. Men när den blivit klädd i ackord avslöjades saker jag inte kände till. Den hade ett taktbyte och FEM tonartsbyten. Då uppfattade jag detta som något oerhört positivt. Det var också troligtvis första gången jag på allvar trodde jag var i samma låtskrivarklass som Elvis Costello (Andra, och senaste, gången var runt 2001).

Senare, när jag sakta men säkert lärde mig spela gitarr, hittade jag låtar i varje ny ackordföljd. En annan typ av låtar än de jag hade i mitt huvud. Detsamma hände när jag skaffade mig ett piano. Förändringen av arbetsmetod innebar en ny spelplan. Alltså; En annan typ av låtar.

Men ganska snabbt vänjer man sig. Ungefär som man gör med matlagning. Första gången chansar man att lägga i oliver i någon tidigare olivlös rätt och plötsligt är det oliver all over the place.

Huvudlåtarna blev med tiden varianter av tidigare huvudlåtar.
Gitarrlåtarna varianter av tidigare gitarrlåtar.
Pianolåtarna 'Piano variations'.

Då om inte förr måste man börja använda miljöombyte, andra arbetstider, samarbetspartners etc som metod för att hitta nya kissträd.

Denna sommar chansar jag inte. Jag har importerat ett nytt träd från Tyskland som borde dyka upp om någon vecka eller två.

En Guitalele.

Äpple

2011-06-30T10:19:00.004+02:00

Fyra äpplen. Visserligen små. Det är min dagskonsumtion. Är det kanske för mycket? Vad gör ett äpple i kroppen? Vad tillför det? Jag äter dem dessutom alltid i knivskurna klyftor. Är godare så.

Tror faktiskt att jag alltid gillat äpplen. Minns att jag som barn ibland pallade äpplen för att jag var så sugen på just äpple. Att det fanns en spänning i själva pallandet lockade inte det minsta. Tvärtom. Jag var fullt medveten om att det var ett slags ringa brott i sig – samvetet bubblade innan, under och efter pallandet – men äppelsuget tog ändå ibland överhanden.

Om jag minns rätt så gick vi faktiskt och frågade äppelträdsägaren om vi fick ta äpplen som fallit till marken. Han sa nej. Alltså pallade vi.

Jag minns fortfarande var vi pallade. Det var på en tomt som, inser jag i efterhand, låg oroväckande nära hyreshuset där vi bodde. Men som sex-, sju-åring tyckte man att det var ganska långt bort.

Första versen av "Head up in the clouds" utspelar sig på den gatan. Jag minns att flickorna som jag lekte med kunde texten till "Främling". Utantill. De sjöng den unisont. Jag kunde också texten men sjöng aldrig med. Ingen av oss killar gjorde det.

Och det var först många år senare som känslan av att vara en 'främling' – att andra var annorlunda, att du var annorlunda – började dyka upp i olika sammanhang.

Jag fastnar lätt i dessa fragmentminnen från barndomen. Inte för att de direkt behöver bearbetas. Utan för att de finns kvar i huvudet. Vad var det som var så avgörande med dessa ögonblick? Varför har de sparats när andra, kanske viktigare, rensats bort?

Är det kanske för att jag fortfarande ger just detta minne näring genom att äta fyra äpplen om dagen?

Häftet

2011-06-29T10:01:00.004+02:00

Det står tre skärmar på mitt skrivbord. Jag ser denna text på den längst till vänster. På den längst till höger ser jag ett George Clooney-bildspel. Det är inte jag som lagt in det och jag vet inte riktigt hur man stänger av det. Troligtvis borde jag kunna lista ut hur man stänger av ett bildspel - jag har alltid haft tekniska skills, kan t ex programmera en VHS-video utan instruktionsbok - men något stressar mig att inte ta tag i det.

Det är ett och ett halvt år sedan jag skrev något i den här bloggen. Oklart varför. Kanske tyder det på att jag haft tankarna på annat håll. Kanske har det hänt mycket under denna period. Hur som helst fick jag plöstligt en lust att ta upp tråden igen.

Låtskrivandet går på sparlåga. Först när en låtidé verkligen stör andra tankar/saker i huvudet väljer jag att bejaka den. Skaffade mig ett snyggt skrivhäfte på Åhlens som jag pimpade (eller säger man scrapbookade) med några bubbliga bokstäver jag köpt till min son på Panduro. I det häftet har jag skrivit ner de låtidéer som jag var tvungen att få ut ur skallen. Det är måttet på att det är bra just nu; Att låtidén stör, är i vägen, tar plats.

Den idé jag tycker mest om har att göra med Harold Pinter. Mer om den senare.

På häftet skrev jag "THE NIGHT KEYS 2011-2012". Tror att det kommer vara en hyfsat korrekt beskrivning.

Tasty like a raindrop

2010-01-13T16:14:00.008+01:00

När Roxette var som störst och The look toppade en massa listor vill jag minnas att jag läste att Per Gessles text mest bestod av ord som han rafsat ner för att fånga låtidén. Jag tyckte det lät slarvigt. Varför hade han inte skrivit en "riktig" text efteråt? En genomtänkt. En redigerad. Nu gick hela världen och nynnade på hans nonsens.

När jag nu försöker faktakolla denna uppgift finner jag följande på wikipedia: "Många där (i USA alltså) ansåg att en av låtens styrkor var att texten var skriven av en svensk, det vill säga någon som inte hade engelska som modersmål. De tyckte att Gessle fått till ordvändningar som de aldrig skulle kommit på själva, till exempel textraden "what in the world can make a brown-eyed girl turn blue".

Har inte en aning om detta stämmer (då wikipedia är ungefär lika tillförlitligt som the average skvallertant) men det är intressant. För vad ger egentligen en text ett värde? Är det att den är vägd på våg eller en stundens ingivelse? Att det är någons välformulerade innersta eller det första som kommer upp på tungan då man försöker ordsätta en melodi?

Skål

2010-01-13T10:12:00.003+01:00

Det var absolut inte första gången jag såg denna sitcom från tidigt åttiotal men där och då insåg jag dess storhet. Jag låg och njöt på hotellsängen. Njöt över hur vardagligt välskrivet seriens manus faktiskt var, hur väl karaktärerna matchade varann och hur klockrent skämten satt.

Men det fanns även något tragiskt över det hela. Jag skrattade inte längre åt det de försökt åstadkomma - dvs att roa mig - utan gladdes över hur duktiga hantverkarna bakom serien var. Jag var inte längre i publiken. Jag stod i kulissen.

Och när eftertexterna rullade slog det mig att signaturmelodin faktiskt var en bra låt. Ja, den var banne mig en riktigt bra låt. Det hade jag heller inte tänkt på tidigare. Kanske var det ... JA! Det var ju textmässigt den totala motsatsen till en av de låtar jag försökt skriva under de senaste månaderna. Och så kom de där förlösande textraderna som fick resten av låten att lossna.

Andreas H

2010-01-12T15:21:00.005+01:00

En låtidé jag haft ett bra tag har arbetsnamnet Andreas H.

När jag gick i lågstadiet var vi faktiskt fyra i samma klass som hette Andreas i förnamn. För att skilja oss åt försökte lärarna kalla oss Andreas följt av efternamnets initial. Det skulle vara vår identitet. Jag blev Andreas H.

Men sådant håller inte särskilt länge. Det är för dåligt nyttjande av fantasi. Ingen är nöjd med att bara ha en bokstav som särskiljer dem från andra. Så ganska snart hade vi fått smeknamn: Calle, Bogge, Hojmo och Frasse.

Det slog mig givetvis inte då men så här i efterhand finner jag det mycket intressant. Ingen av oss gjorde anspråk på att vara original-Andreas. Ingen gjorde ens anspråk på att kallas Andreas. Samtliga valde att acceptera en mycket smidigare lösning. Vi undvek konflikten på ett i mitt tycke genialt sätt; vi fann oss i att byta tilltalsnamn eftersom det gjorde oss till individer.

En känsla av risk

2010-01-12T08:39:00.006+01:00

Har precis beslutat att go public med arbetet inför det som förhoppningsvis blir The Night Keys nästa skiva (säger man så fortfarande? Utgåva kanske är ett bättre ord). Projektet heter just nu The Night Keys on ice. Delvis inspirerat av Disney's koncept-turné (vilken jag kom att tänka på pga en krönika i SvD) och delvis av begreppet "på tunn is".

Tanken är alltså, återigen, att försöka släppa sargen och bege sig ut på tunn is. Ja, jag ser också att mina jämförelser haltar (finns det en sarg är isen sällan tunn såtillvida man inte bygger en sarg på en frusen sjö) men jag tror att ni förstår tanken. Det ska finnas en känsla av risk.

Just nu har projektet ingen tidsram. Endast ett namn och ett par väldigt lösa idéer till låtar.

Can you Phil it?

2009-06-11T11:19:00.002+02:00

Det finns människor som jag knappt tror finns på riktigt. Kim Jong II är en av dem. Phil Spector en annan. Titta på bilden! Är det inte ett fantastiskt utseende? Som om Al Pacino spelade Edward Scissorhands farsa eller nåt.

Vad detta inlägg har att göra med The Night Keys? Läste ni inte! PHIL SPECTOR! Det blir inte mycket mer musikrelaterat än så.

En sak till ...

2009-06-08T16:07:00.003+02:00

Pulp - A Little Soul
Uploaded by Pulp - Watch more music videos, in HD!

Jag glömde skriva att Jarvis med all säkerhet har lyssnat en hel del på "Track of my tears". Eller är det bara jag som inbillar mig att "A little soul" har Smokey's klassiker som ramverk?

Tårspår

2009-06-08T13:32:00.004+02:00

Jag minns inte riktigt var eller när jag läste det. Troligtvis var det i tidskriften POP för 13, 14 år sedan. Jarvis Cocker sa i alla fall något om hur mycket han ogillade de som läser i texthäftet samtidigt som de lyssnar på en skiva. Hans tes var att det gjorde upplevelsen sämre. En riktigt bra låttext är en riktigt bra låttext i SAMMANHANGET, dvs i ljudform tillsammans med musik, inte på ett papper bredvid.

Det finns en poäng i det. Speciellt nu när musik allt som oftast är en fil med i bästa fall en thumb nail-miniatyr till omslag. Samtidigt som det är en åsikt som sällan spelar någon roll.

För att ta Jarvis själv som exempel så har han ju, i mitt tycke, presterat betydligt fler lysande textrader än låtar (och då har han ändå gjort en av mitt livs topp-5 låtar). Visst borde det vara OK att gilla de texterna i sig även om musiken den är förpackad med inte träffar mig mitt i hjärtat? Vissa band har ju varken bra låtar ELLER texter och jag älskar dem förbehållslöst ändå.

Hur som helst så tänker jag titt som tätt på detta uttalande. Kanske främst eftersom jag, efter år av låtskrivande och musikskapande, per automatik plockar isär de låtar jag hör i dess beståndsdelar. Vissa låtar har kanske en välskriven refräng, andra ett skönt sångljud och ytterligare somliga kanhända bara ett gitarrlick som påminner om "You can't hurry love" osv.

Det händer dessvärre alltmer sällan att man liksom drabbas, att en låt ger en helhetsupplevelse, där resultatet har en sådan densitet att det inte bryts ner i mindre partiklar. Därför värderar man de låtar, de ytterst få låtar, som fortfarande ger en sådan totalupplevelse högst.

En av dessa är Smokey Robinson and The Miracles "The Tracks of my tears".

Texten, den lysande texten som det är så lätt att känna igen sig i, fungerar visserligen alldeles utmärkt utan musik. Den är så perfekt avvägd i varje formulering att den framstår som talspråk, som om man tjuvlyssnade på ett förtroligt samtal mellan två personer som tills alldeles nyligen var ett par, samtidigt som den har litterärt värde med sina utmärkta rim, sin symbolik och sina liknelser.

Men trots det, trots den matematiska precisionen i placeringen av stavelserna i textraden "my smile is my make up I wear since my break up with you", så är det först i kombinationen med musiken som texten blir larger than life.

När Smokey sjunger om hur han med skämt och skratt döljer sina tårspår över det mest sockersöta av musikarrangemang tänker jag på Jarvis uttalande. Eller det gör jag inte alls, jag blundar och låter mig slukas av låten. Fascineras över hur något så sorgligt kan upplevas så sött. Men där och i den stunden anser jag att han, Jarvis, hade rätt. Vad sjutton ska man med ett texthäfte till?

Tracks of my tears

People say I'm the life of the party
Because I tell a joke or two
Although I might be laughing loud and hearty
Deep inside I'm blue

So take a good look at my face
You'll see my smile looks out of place
If you look closer, it's easy to trace
The tracks of my tears
I need you, need you

Since you left me if you see me with another girl
Seeming like I'm having fun
Although she may be cute
She's just a substitute
Because you're the permanent one

So take a good look at my face
You'll see my smile looks out of place
If you look closer, it's easy to trace
The tracks of my tears
I need you, need you

Outside I'm masquerading
Inside my hope is fading
Just a clown oh yeah
Since you put me down
My smile is my make up
I wear since my break up with you

So take a good look at my face
You'll see my smile looks out of place
If you look closer, it's easy to trace
The tracks of my tears

PS. Jag är också omåttligt svag över hur textraden "I need you, need you" tränger sig in bland allt det välformulerade. DS.

Detaljer och avslöjanden

2009-06-08T11:34:00.006+02:00

Jag tänkte att jag från och med nu och ett tag framöver skulle ha våra (dvs The Night Keys) låtar som utgångpunkt för den här bloggen. Lyfta fram små detaljer ur dem och bjuda på ickesensationella avslöjanden. Förhoppningsvis kommer det i sin tur leda till att jag kommer att tänka på annat och skriver om det istället. Annars blir det nog trist.

Var ska jag då börja? Jo, vi kanske kan ta textraden "Like Joel & Clementine, what we have is lasting, it can not be erased" från "Beatrice". Den är ju alldeles uppenbart en referens till huvudpersonerna i filmen Eternal Sunshine of the Spotless Mind.

Ni har inte sett den? Aha. OK, det är en ganska rörig film. Visuell. Man får känslan av att man inte fattar när man ser den. Ena stunden är den oerhört rolig, i nästa tänkvärd, därefter lite otäck. Men mest av allt handlar den om hur stark äkta kärlek kan vara. Det är den bästa film jag sett!

Ursäkta, vad sa ni? Vem Beatrice är? Det tar jag nån annan gång.

2009-06-02T16:02:00.006+02:00

Nu har vi släppt en sprillans ny EP med fem låtar. Det är en väldans bra EP. Bara starka låtar. Och det finns så mycket vi vill berätta om den.

T ex att låtarna är inspelade live i studion. Att studion dessutom är samma studio som TSOOL spelade in sina första plattor i. Kan ni fatta! Vi spelade i samma rum som den här och den här och den här låten spelades in i. Ett pyttelitet hål i väggen på en av långgatorna. Och vi spelade in på rullband. Men det där får vi återkomma till senare.

Vill ni lyssna på skivan gör ni det här och vill ni beställa ett exemplar gör ni det här.

"Det jag säger nu är det klokaste som sagts i TV på 30 år"

2008-11-25T12:21:00.004+01:00

Om ni tycker att det finns för få kvalitativa humorprogram i tv så har ni med all säkert missat senaste avsnittet av Beckman, Ohlson och Can.

Kanske är deras avsikt inte att locka till skratt men när de ger Björn Ranelid (författare, krönikör, estradör) fritt spelrum under ämnen "pretto" blir resultatet stor komik.

Jag minns att jag tyckte lite synd om honom då han (eller var det hans bok "Kvinnan är första könet"?) tokdissades av Linda Skugge för ett par år sedan (varefter han nästan fick en hjärtattack i Debatt) men frågan är om han inte är det närmaste man kan komma ett levande monument av uppblåst självgodhet.

Sällan har ordet pretentiös känts så futtigt, litet och begränsande som när han avrundar programmet med att konstatera "det jag säger nu är det klokaste som sagts i TV på 30 år"

Communion

2008-11-25T08:47:00.008+01:00

Vissa är rädda för fyllon och uteliggare. Andra är rädda för folk som går runt och pratar högt för sig själva. Och visst, jag är en av dem. De rädda alltså. Fyllon och dylika är läskiga eftersom de är svåra att läsa av. Oberäkneliga.

Men om jag gör en lista över vilka som är de mest otäcka så kommer de till synes perfekta överst. De ligger t o m över halvkompetenta människor med makt, t ex anställda vid Skatteverket.

Det finns inget som skrämmer mig mer än de som ger intryck av att vara tillfreds, att ha tid, de som hinner träna OCH meditera samtidigt som de är helt sjukt framgångsrika i övrigt.

Jag tycker Martin Kann lyckats fånga det väldigt bra med omslaget till The Soundtrack of our lives kommande platta. Först skrattar man och tycker det är lite crazy. Sedan börjar det gå kalla kårar på ryggen.

Det är andra gången Martin gör världens bästa skivomslag.

Axlryckning

2008-11-20T08:50:00.010+01:00

Bumblefoot?
Dizzy Reed?
Richard Fortus?
Chris Pitman?
Tommy Stinson?
Frank Ferrer?

Det låter som karaktärer ur ett hyfsat skatespel till X-box 360 eller PS3. Men tydligen är det Guns'n'roses sättning lagom till skivsläppet av "Chinese democracy"

Efter första lyssningen är intrycket: Hjälp, vad mycket man kan hålla på och pilla med sångeffekter!

Ät inte det du tänker på

2008-10-22T16:07:00.004+02:00

Telefonkonversation, onsdag den 22 okt 2008 kl. 06.13
– Har du kontakter i dietbranschen Kalle?
– ... öh, va ... dejtbranschen?
– Nej, D-I-E-T, bantning, GI, har du sådana kontakter?
– Nej det har jag inte. Du vet att klocka...
– Synd, jag har en så sjukt bra slogan
– Hmm?
– En pay off utan dess like!
– [gäsp]
– Alla tjatar om att man ska tänka på vad man äter, eller hur?
– Ja, kansk...
– DET ÄR JU DET SOM ÄR PROBLEMET!
– Va?
– Min slogan är tvärtom: "Ät inte det du tänker på"
– Vänta nu...
– Fattar du inte, håller man igen och försöker gå ner i vikt tänker man ju bara på godis, alltså "Ät inte det du tänker på"
– Och det här tänkte du sälja in till ... Viktväktarna?
– Nej, nej, nej! Wasabröd eller nåt sånt. Nåt nyttigt. Du fattar inte, jag ringer Jesper Kouthoofd istället, hej då

Succe?

2008-10-08T22:05:00.007+02:00

En "nära bekant" till bandet hävdar att The Night Keys gjorde sin bästa konsert någonsin i lördags. Spelningen ägde rum på Härlanda fängelse och enligt samma källa var det "tredje gången gillt" för bandet som påstås ha spelat där såväl 2004 som 2006. Detta är dock påståenden. Jag söker bild- och ljudupptagning med ljus och lykta för att kunna bevisa eller motbevisa dessa uttalanden. Sitter ni läsare på sådant material ber jag er höra av er till mig på karlek@nightkeys.com

Här är för övrigt låtarna bandet spelade:
1. I'm lonely (but I ain't that lonely yet) - White Stripes-cover
2. To keep Beatrice
3. Common people – Pulp-cover
4. Om du lämnar mig nu – Lars Winnerbäck-cover
5. A year from now we'll be laughing at this
6. Is it harder now daddy?
7. Keep it together
8. Some things never drown
9. Still wish for something
10. Orpheus

"Aktivitetshuset"

2008-09-23T12:00:00.000+02:00

The Night Keys på Allegården

Göteborg. Träd, gräs och stenar spelar på Hagahusets scen. Året är 1972. Samma år som polisen anklagar det s.k. "aktivitetshuset" för att vara ett knarkfäste och kräver att det ska stängas. En person ur personalen sparkas pga att han tidigare varit narkoman*. Övrig personal hotar med strejk. Detta leder sedemera fram till att huset ockuperas i november samma år.

Totalt omedvetna om detta kliver The Night Keys 36 år senare upp på samma scen (huset heter numera Allégården) och känner lite på sin repetoar inför höstturnén 2008. Det går väl i ärlighetens namn sådär – svajigt och fumligt – men ingen ur personalen sparkas och publiken köper skivor efter giget som om det vore 1997.

* Enligt www.zaramis.nu får samma person, knappt 30 år senare, även spö av polisen under Göteborgskravallerna. Det är inte utan att man tycker lite synd om denne man.

A change is gonna come

2008-09-02T08:19:00.004+02:00

Det är något i anslaget under de inledande sekunderna av Förändring som för mig tillbaka. Ljudbilden fungerar som en tidsmaskin. Vet inte riktigt vart, får inte upp någon konkret bild, men det är definitivt bakåt. Det enda jag vet med säkerhet är att en omstart ibland är enda sättet att gå vidare.

"älskling, jag har hittat in från mörkret
det finns hopp om en förändring
men det tar den tid det tar
en nystart, jag tänker nya tankar
men allt det där du föll för finns fortfarande kvar
allting har förändrats men jag känner likadant"

The enemy

2008-08-27T10:35:00.006+02:00

Jag är så sjukt avundsjuk på Licking Fingers. De har Frida Hyvönen i sitt stall. Den tokhyllade Robertsfors-ambassadören Frida.

Inte för att jag gillar Fridas musik speciellt mycket. Ska jag vara ärlig så tycker jag att den oftast är direkt tafflig. Ta senaste singeln "The ememy within" t ex. Ganska ... gnällig va? Och pretto på det där jobbiga viset. När hon sjunger "Swin swin" ungefär mitt i låten skrattar jag till. Det låter så fjantigt. Är det här verkligen så bra som vissa gör gällande? Är jag och mitt skrattande lika malplacerat som Tyskans i Arbogarättegången?

Hur som helst så är jag avundsjuk. Jag skulle också vilja arbeta med en artist vars konstnärlighet och pretentioner är en FÖRDEL. Där texter om zebror (eller varför inte svenska skulptörer) inte påverkar artistens varumärke negativt.

BETTE+MIKAFESTIVAL

2008-07-28T20:47:00.006+02:00

Kan härmed bekräfta att The Night Keys kommer spela live på BETTE+MIKAFESTIVAL den 4 oktober 2008. Spelningen är den hittills enda inbokade i bandets höstturné som går under namnet IS IT HARDER NOW, DADDY?

Whitney, I don't know what's happening with me

2008-05-26T13:54:00.002+02:00

Jag är så trött på att bandet inte gör något så jag anmälde dem till GP Scen. Eftersom de inte presterat något i studio på sistone så la jag upp en inspelning från deras replokal av låten "Houston, I have a problem". Ni kan väl ge den tummen upp om ni gillar det ni hör, klicka på ordet vote i den här meningen så hamnar ni rätt.

En sommarplåga på ett eller annat vis

2008-05-14T10:09:00.005+02:00

Sommaren närmar sig med stormsteg. Jag vet, av erfarenhet, att juni-juli-augusti är öken för musikbranschen så till vida man inte släpper en – tada! – sommarplåga! En sådan där vidrigt klistrig låt som ingen kan undgå. Kan man sedan göra merchendise av låten i fråga (T-shirts, nyckelringar, ringsignaler etc) så är ekonomin räddad fram till nästa sommar.

Alltså har jag vid ett flertal tillfällen försökt pressa fram en sådan låt av bandet. En hit! Som funkar lika bra på dansgolvet som i bilen. Hittills har mitt tjat givetvis varit fruktlöst men – hör och häpna – en morgon låg det plötsligt ett par ljudfiler i min mejlbox och väntade. När jag lyssnade visade det sig vara olika sång- och stråktagningar som bandet ratat. "Det här kan du släppa om du vill" skrev Andreas ironiskt och det var uppenbart att bandet som vanligt drev med mig.

Men nu ska jag banne mig ge igen.

Filerna jag fick har jag lagt upp på varenda nördigt remixforum jag hittat på nätet och nu har jag fått ett par remixer från världens alla hörn. Bäst är bidraget från en 16-årig portugis bosatt i Nederländerna. Remixen han skickade till mig är lovande men når inte riktigt enda fram. Jag svarade honom att jag vill ha mer, Mer, MER och bifogade Justice "DVNO". Nu väntar jag bara på resultatet.

"Som Johnny Cash när han var ung ungefär"

2008-05-01T16:22:00.003+02:00

Som av en händelse råkade jag komma över en inspelning av bandets repning, den jag nämnde i förra inlägget. Tydigen spelade de in på Jims porta vilken sedemera via omvägar hamnade hos mig. Dom av min förvåning då det visar sig att resultatet faktiskt låter lite som Johnny Cash när han var ung. Inspelningen består av ett tjugotal tagningar av en och samma låt. Ingen av tagningarna är speciellt bra. Dock blir låten längre och längre för var gång de spelar in den. Den sista tagningen bryts efter 65 minuter då troligtvis hårddisken blev full. Alltså publicerar jag den första tagningen då den är kortast. Varsågoda att ladda hem den här.

Hey yo! Vad händer mannen?

2008-04-24T14:51:00.005+02:00

Det är tyst om The Night Keys just nu. Jag vet att Mika, Sebastian, Andreas och Jim från Featherweight fingrade på lite nya låtar under helgen som gick. Men de verkar inte vilja prata om det. "Hur gick det i helgen?" frågade jag. "Bra" svarade de. "Hur lät det?" försökte jag. "Som Johnny Cash när han var ung ungefär" svarade Andreas och skrattade sådär som killar gör när det de säger är en del av ett internt skämt som man inte kan förstå om man inte är med i den inre kretsen. Och det är inte jag. Uppenbarligen.

Noah and the Whale?

2008-04-02T09:17:00.003+02:00

Noah and the Whale? Javisst! Låter lite Arcade fire tycker jag och allt som låter lite Arcade fire är braigt. Dessutom sitter jag och nyfiket undrar vad som egentligen hände innan de spelade in den här videon med tanke på bilen bakom bandet.

Big in Japan

2008-03-17T10:08:00.004+01:00

Fick ett mejl från Tony som ansvarar för lanseringen av The Night Keys i Asien: "Hej Karl, läget? Jag har fått svar ifrån min Japanske kontakt Mr. Hiroshi Shibayama. Han vill gärna visa en video av er sitt TV program. Lev väl. Tony, Area Sales Manager, Business development for the band The Night Keys"

Härligt! Problemet är att jag inte har någon video att erbjuda ... och var har jag lagt numret till Johan Renck?

Finns det någon låt om Carl Milles vackra Folke Filbyter-staty?

2008-03-13T13:30:00.005+01:00

Musik kopplad till Carl Milles är verkligen på tapeten. Den inflytelserika journalisten Fredrik Strage (vars utmärkta bok "Fans" rekommenderas varmt, kapitlet om Taubes stalker borde vara obligatorisk läsning för alla) som listar De 100 största rockögonblicken på Youtube på DN.se har sedan jag tog kontakt med honom efterfrågat ytterligare en låt på temat Carl Milles. Så här skriver han: "The Night Keys har möjligtvis inte gjort någon låt om Carl Milles vackra Folke Filbyter-staty på Stora torget i Linköping? Vid den tillbringade jag många timmar som tonåring. Mina Linköpingsvänner och jag har länge ansett att Piratpartiet borde använda den statyn som symbol i stället för en anarkistflagga. Enligt sägnen var ju Folke Filbyter den förste som bytte filer i Sverige, redan i mitten av elvahundratalet. Han lade grunden till dagens torrentsajter och FTP-servrar."

Bandet meddelar att de i dagsläget inte har några planer på att tonsätta vare sig Folke Filbyter, Europa och Tjuren, Gud Fader på Himmelsbågen eller Sten Sturemonumentet. Dock har de tonsatt och repat in en cover på låten "The Bow" som ursprungligen skrevs av Kung David, mest känd för att ha satt en sten i pannan på jätten Goliat.

Erbjudanden

2008-03-06T09:01:00.007+01:00

Puh! Om ni bara visste hur mycket erbjudanden man får i egenskap av viktig aktör i musikbranschen. "Kan du vara med ...", "Vi skulle vilja att du ...", "Har du möjlighet att överväga ..." etc etc osv osv.

Dagligen tackar jag nej till förfrågningar innan jag ens fattat vad de innebär. Varför? För att bygga på mitt varumärke. För att öka i värde.

Vissa, t ex Mikael Persbrant, tror att man genom att tacka nej försvinner i mediabruset. Det fungerar precis tvärtom. Genom att konsekvent tacka nej ökar man sitt marknadsvärde och får allt finare och finare förfrågningar.

Se bara vad som damp ner i brevlådan igår tillsammans med räkningarna. En förfrågan från ingen mindre än institutionen Svensktoppen. Bara själva namnet antyder ju på vilken nivå detta arrangemang ligger.

Once you're on top, stay on top!

Det har gått rykten

2008-02-27T13:43:00.005+01:00

Det har gått rykten om att flera artister planerar att hylla The Night Keys med en tribute-platta. Det har även talats om en mindre festival i samband med detta eventuella skivsläpp. Flera välkända namn har figurerat, bl a fick jag en översatt text mejlad till mig som påstods vara gjord av Tomas Andersson Wij. Jag har dessvärre inte fått denna uppgift bekräftad.

Hur det än är med den saken har Tomas uppenbarligen valt bort sin försvenskade tolkning av The Night Keys "Hand of God" till förmån för Andreas Mattsons "Summer of Speed" på skivan han släpper idag.

Nu känner vi inte till om och i så fall varför det blev på detta vis men vi kan väl utan att vara alltför vågade gissa att det helt enkelt ansågs mer "rätt" att tolka den forne Popsicle-sångaren istället för ett okänt västkustband vars enda merit hittills är att de blivit samplade av Jens Lekman.

Hur som helst så verkade ju den översättning vi fick av "Hand of Gud" lovande:

"Det var strax innan skymningen
du och jag och våra drömmar mitt på bron
vi visste allt om rikedom
men varsin månadslön som eld i våra fickor
det var Sommarens sista suck
och du gömde ett fotografi under ditt falskleg
du och jag på en parkbänk
med varsin folköl i skuggan av Guds hand

och vi kisade mot solnedgången
jag såg den sätta himlen i brand
du sa: "Allt ljus verkar tas bort från mig"
det berörde mig"

Don't know anyone who like the Sanctuary square

2008-02-05T11:27:00.001+01:00

Det förra inlägget gav uppenbarligen ingenting.

Alltså återgår jag till att skriva om mitt arbete med The Night Keys. Kan meddela att förhandlingar pågår med en konsertarrangör i Stockholm. Återkommer snart i ämnet.

Tills dess får ni hålla till godo med en bild på en av Sveriges bästa frontfigurer där han fördriver sin tid med att stämma en gitarr framför statyn Arbetets Ära och Glädje på Fristadstorget i Eskilstuna.

Jag känner förresten ingen som gillar Fristadstorget.

Jag tycker om alla färger utom beige

2008-02-01T11:37:00.000+01:00

Hittade en så sjukt snygg mörkgrå polotröja på rean igår. Bara 300 spänn! Som hittat. Den funkar perfekt till kostymen jag köpte förra veckan också. Toppen! Kanske lite trist att allt går i grått men jag tänkte att man kanske kan ha en färgstark scarf eller halsduk till det. Har ni tips på var man hittar det?!? Köpte nya numret av King men hittade inget som jag gick igång på.

Funderar på att tapetsera om i köket. När vi flyttade in förra hösten tyckte vi att köket var i minst behov av renovering så vi började med vardagsrummet istället. Men nu när det är klart är det dags för köket! Jippie!

Hittade fina tapeter hos Sandberg och Borås tapeter. Men vilken ska vi välja? Hjälp?!? Kommentera och tyck till. Jag tycker om alla färger utom beige. Och så blir jag lätt illamående om jag är i ett ljusblått rum alltför länge (2 timmar eller mer, ibland kortare).

På tal om illamående så har jag gått ner 0,2 kilo sedan jag vägde mig senast. Roligt! Äntligen lite utdelning! Ska fira med lite grillchips och dip ikväll.

Oj, nu har lille Viktor vaknat och är jättehungrig. Får fixa lite risgrynsgröt till honom (det är det enda han äter).

Hörs

"Hade den läsare skulle vi be dig sluta blogga omedelbart"

2008-02-01T11:32:00.000+01:00

Bandet har gett mig skriftlig kritik. De tycker inte att mina marknadsföringsinsatser ger den effekt på deras skivförsäljning/karriär som de hoppats. Brevet avslutas med orden: "Och så den där löjliga bloggen där du lämnar ut oss totalt. Hade den läsare skulle vi be dig sluta blogga omedelbart."

Alltså har jag bestämt mig för att få läsare till min blogg. Nästa inlägg kommer inte handla ett skit om bandet. INTE ETT DUGG!

Dessvärre kunde vi inte bada eftersom stranden var täckt av lava

2008-01-29T12:24:00.000+01:00

Ett par gånger i veckan stämmer jag av mitt arbete med Andreas. Jag brukar passa på att fråga om han skrivit några nya låtar. Oftast blir han lite vag i sitt svar. Det kan låta ungefär så här: "Alltså, jag har ett par idéer jag arbetar på. Och så kom jag på en bra titel igår som kanske skulle passa till en gammal sång som aldrig blivit färdig".

Den här veckan bjöd han dock på ett oväntat svar:

"Häromnatten drömde jag att jag och familjen var på semester. Vi hade fått låna ett hus vid en insjö av några vänner. Dessvärre kunde vi inte bada eftersom stranden var täckt av lava. Så vi åkte in till stan istället. Där fanns ett torg med en utomhusscen. Min kusin Jim skulle spela där med sitt band under eftermiddagen.

Jim var helt klädd i svart och frontade bandet som både sångare och gitarrist. Det lät väldigt bra. Han sjöng på svenska och poserade snyggt. En låt hade en munspelsmelodi invävd i refrängen. Jim misslyckades gång efter annan med att sätta den melodin. Det kändes pinsamt. Han backades upp av två svarta killar på blås (den ene hade hästsvans) men inte ens de kunde rädda refrängen.

Efter halva låten dyker Mats Ronander upp på scen. Givetvis spelar han munspelsslingan perfekt och vi inser att detta var både repeterat och inövat som en del av showen.

När jag vaknade hade jag den låten i huvudet. Så jag plockade ut den på gitarr. Det är en riktigt bra låt. Jim har inte hört den ännu men han har gett ett muntligt löfte om att The Night Keys får den av honom. Han behöver den tydligen inte."

Om du läser mer om musik än du lyssnar på det, är du då verkligen intresserad av musik?

2008-01-23T09:31:00.000+01:00

Lyssnade på Howling Pelle Almqvist häromdagen (Han var sommarpratare i P1 förra året och avsnittet finns som Pod-radio via iTunes). Han sa en hel del fyndigt och bjöd på kraftigt förenklade resonemang. Bl a sa han något i stil med: "Om du läser mer om musik än du lyssnar på det, är du då verkligen intresserad av musik?". Logiskt argumenterat må jag säga. Men ack så fel.

För den som är "intresserad av musik" behöver verkligen inte lyssna speciellt mycket på musik. Om ens alls. Det gör däremot den som är "intresserad av att lyssna på musik", de som "tycker om att lyssna på musik" samt de som "tycker det är skönt att ha lite musik på i bakgrunden".

Låt mig exemplifiera: Vem av följande är mest bilintresserad? Den som gillar att köra bil? Den som önskar provköra andra bilar än sin egen? Den som äger flest bilar? Den som gillar att titta på motorsport? Den som kan mycket om bilar? Den som väljer att läsa om bilar istället för en s.k. god bok innan han somnar?

Andreas berättade för mig att när han ägde en Saab V4 från 1968 kom det titt som tätt fram en massa snubbar som skulle berätta saker om bilen för honom. "Det var underhållande", minns han. "Oftast kom de med tips och kunde de massor om tillverkningsdetaljer etc som jag inte hade en aning om eller för den delen brydde mig om". Andreas gillade mest känslan av att köra omkring med den. Han tyckte att Saaben hade "bilkänsla" på ett sätt som moderna bilar saknar. Men det gjorde honom inte ett dugg "bilintresserad". Snarare "intresserad av att köra Saab V4". Det är han för övrigt fortfarande och kan ibland tom längta efter att få åka på en kortare bilsemester i just en Saab V4. De som kan klassas som "bilintresserade" är de som står bredvid och tittar på med huvudet fyllt av uppgifter om rattväxellådor, bakelitrattar och fakta om hur en V-motor egentligen fungerar.

Stockholm? Oslo? Köpenhamn?

2008-01-15T11:53:00.000+01:00

The Night Keys sångare stod när det smällde och sprakade som allra mest på nyårsnatten och tänkte på framtiden. Nu är det ju varken unikt eller speciellt kreativt att göra just så där och då. Det hör nästan till. Den enda som inte gör det är Jan Malmsjö som mest tänker på sig själv och kanske lite på en dikt han just ska recitera.

Vilka insikter fann Andreas då? Vad kom han fram till? Nästintill ingenting faktiskt. Åtminstone inget spektakulärt. Bara en liten grov önskeplanering för The Night Keys kommande år. "I år ska vi spela i städer där vi inte spelat tidigare (helst alltså)" skrev han ner på en lapp. Det betyder nästan ingenting. Bara att bandet kommer undvika att spela i Göteborg 2008. Eller inte ens det. Får de en spelning i Göteborg tackar de givetvis ja.

Var ska de då spela? Stockholm? Oslo? Köpenhamn?

Kära läsare, här har ni möjlighetet att hjälpa till. Känner ni till någon klubb, lokal eller arena där en spelning med The Night Keys skulle passa som handen i handsken ber vi er höra av er till mig på karlek@nightkeys.com

Jag vet var du bor

2008-01-15T10:54:00.000+01:00

Jag är så glad för att Adam Tensta vann en Grammis. Inte för att jag hört speciellt mycket av hans musik. Inte ens för att jag gillar det lilla jag hört speciellt mycket. Utan för att hans artistnamn är så genialt. Att i dagens hysteriska informationsflöde heta sin adress förenklar onekligen för omgivningen.

(I've had) so many friends

2007-12-04T11:12:00.000+01:00

The Night Keys – (I've had) so many friends

Lägg till i min Profil | Fler Videos
Hittade ett filmklipp där bandet framför "(I've had) so many friends" (en outgiven låt som förhoppningsvis hamnar på nästa EP). Är lite osäker på var själva spelningen ägde rum. Det kan vara den de gjorde i ett öltält på Bananpiren tidigare i år. Det var – om jag inte missminner mig alldeles – en grekisk/svensk origamiförening som hade årsmöte och önskade lite musik till middagen. Hur som helst så vägrade Kung Karlsson (klaviatur) att medverka av den orsaken. Tydligen bär han på en traumatisk barndomsupplevelse från Kreta där en papperssvala var inblandad.

Dementi

2007-11-29T11:34:00.000+01:00

Vi dementerar bestämt påståendet att Andreas Hummerdahl (sångare i The Night Keys) skulle ha blivit tillfrågad att medverka i en tilltänkt singer/songwriter-remix av Ken Rings "Ta Det Lugnt!".

Sophie Zelmani

2007-11-28T09:43:00.000+01:00

Då jag tydligen uppfattas som kritisk och negativ gentemot min uppdragsgivare har vissa frågat: "Eftersom du inte gillar att arbeta med The Night Keys, vilken artist skulle du hellre arbeta med?".

Svaret är givet: "Sophie Zelmani". Hon är inte bara begåvad, professionell och vacker; Hon släpper skivor som säljer! Dessutom går det ett rykte i branschen att skivbolaget och hennes management använder exakt samma pressrelease inför varje skivsläpp, de ändrar bara skivans titel och artikelnummer. Tydligen har ingen märkt det.

Äntligen!

2007-11-20T09:17:00.000+01:00

... och så är äntligen "It has nothing to do with Carl Milles at all" släppt. Vad jag kan säga om dess innehåll? Tja, låtarna är sinsemellan ganska spretiga. En höjdarlåt som "Orpheus" blandas upp med lite seg country, pianobaserad nostalgi, dramatisk fiolpop och sparsam elektronika.

Då jag påpekade att det ur kommersiell synpunkt är vanskligt att vara så genreöverskridande svarade bandet: "Har du hört talas om något som kallas "random" Karl? Slumpvis ordning? Skivan återspeglar dagens sätt att lyssna på musik, i kidsens iPods, musikmobiler och datorer blandas det hejvilt, högt och lågt".

Jag håller med om det. Yngre musiklyssnare struntar i album och sammanhang till förmån för LÅTEN. Så långt ger jag bandet rätt. Dock tror jag inte att det på något sätt gynnar The Night Keys då de inte har i en mp3-spelare att göra. Åtminstone inte i kidsens. Sen när började de lyssna på vuxenpop?

Och så tycker jag att omslaget är missvisande, det ser snarare ut som om det annonserade en tillfällig utställning på Kalmar konstmuséum än den musik EP:n innehåller. Då så, nog gnällt, nu ska jag försöka komma på ett sätt att sälja den.

The Night Keys på Röda Sten, 18 november 2007

2007-11-20T08:58:00.000+01:00

The Night Keys på Röda Sten

Lägg till i min Profil | Fler Videos

Fick ett par filmklipp från spelningen på Röda Sten i söndags – för er som missade den eller vill återuppleva den.

Diego Maradona, James Brown och Guds hand

2007-10-25T15:27:00.000+02:00

Tacksam Formgivning & Design, som gör alla skivomslag åt The Night Keys, försökte skoja till det lite. Då vi var på möte hos dem igår hade de gjort ett fejkat omslag åt kommande EP:n som de presenterade som "det riktiga förslaget". Situationen blev roligare än de trodde då ingen av de närvarande bandmedlemmarna verkar ha koll på fotboll:

Bandmedlem 1: Varför har ni satt James Brown på omslaget?
Tacksam: Det är inte James Brown, det är Diego Maradona
Bandmedlem 2: Vem?
Tacksam: Enligt vissa världens genom tidernas bästa fotbollspelare
Bandmedlem 1: Aha, men det är lite brunaktig ton på ...
Bandmedlem 2: Varför ska vi ha en fotbollspelare på omslaget?
Tacksam: Alltså, under VM-finalen 1986 gjorde han ett mål med handen som han senare tillskrev "Guds hand"
(tystnad)
Bandmedlem 2: Har han något med Carl Milles att göra?
Tacksam: Inte ett dugg
Bandmedlem 2: Då kör vi på det
Tacksam: Men grabbar, fattar ni inte, det är ett skämt
Bandmedlem 1: Whoo! Det var ju det jag sa, det ÄR James Brown, eller hur?

En kniv i ryggen

2007-10-23T22:35:00.000+02:00

Jag vet inte vad jag ska säga. Jag börjar tröttna på det här jobbet. Ångra att jag sa ja till det.

Igår genomförde nämligen Andreas ett första mejlutskick, en s.k. "mejl-teaser", bakom ryggen på mig. Ett uselt sådant dessutom.

"Vad ska du med en mediastrateg till om du ändå envisas med att bestämma allt själv!?!" skrek jag till honom i telefon när jag insåg vad han gjort. Han skrattade hysteriskt och försökte kontra med något osammanhängande om att han ju "har ett band" men ändå "bestämmer exakt hur de ska spela".

Mejlutskicket bestod av en redigerad version av den historia jag återgav i mitt första blogginlägg. Tydligen gillade Andreas sin egen story så mycket att han fick för sig att den skulle fungera utmärkt som aptitretare inför bandets kommande EP. Alltså skickade han den följt av en länk till den här bloggen till ett par hundra e-postadresser.

Resultatet? Förutom att han pajade alla chanser att göra ett gott, intressant och marknadsmässigt anpassat (läs: säljande) första intryck fick han in 5 beställningar. Fem. That's it. Nu ska jag försöka komma på ett sätt att vända detta till något positivt.

Webbtevereklam för kommande EP:n

2007-10-22T10:40:00.000+02:00

I samarbete med Tacksam Formgivning & Design har jag tagit fram en reklamfilm för The Night Keys kommande EP. Det har verkligen varit ett hästjobb och det var millimeter från att bandet ratade även detta, i mitt tycke lysande, förslag. Syftet är att få folk att förhandsbeställa bandets kommande EP "It has nothing to do with Carl Milles at all" vilket man gör via ett formulär på bandets hemsida.

The Night Keys "It has nothing to do with Carl Milles at all"

Add to My Profile | More Videos

Biljetter till Röda Sten

2007-10-16T09:02:00.000+02:00

Nu kan ni köpa biljetter till The Night Keys spelning på Röda Sten söndagen den 18:e november. Biljetterna kostar 80 spänn styck och säljs via Ticnet som du hittar här.

Mer information om evenemanget hittar ni på Söndagsklubbens- och Röda Stens hemsidor.

Bandet hälsar även att helgens studioinspelning gick alldeles utmärkt. De bjuder tom på en liten film:
The Night Keys recording and rehearsing oct 2007

Add to My Profile | More Videos

Radio Referens

2007-10-11T13:34:00.000+02:00

The Night Keys låtskrivare blir intervjuat i Radio Referens

Add to My Profile | More Videos

Lyckades via kontakter få tag i radiointervjun jag nämnde i inlägget "Igår kissade jag på Guds hand" den 5:e oktober. Vi vet fortfarande inte namnet på reportern eller vem det är som hittat på kopplingen till Carl Milles.

Comedy/Drama

2007-10-09T09:54:00.000+02:00

Den 18:e november spelar The Night Keys på Röda Sten i Göteborg, biljetter kommer snart vara tillgängliga via Pusterviksbiljetter. Jag har på uppdrag av arrangören Livet Nord författat en presentation av bandet:

"Ibland sitter Andreas Hummerdahl, låtskrivaren i The Night Keys, uppe på nätterna och söker ett svar på frågan: "Varför kategoriseras musik oftast efter hur den låter?"

Det kanske låter absurt i era öron, "Hur skulle man annars gruppera den?" tänker ni. Men kategoriserar man film efter hur den ser ut, rent visuellt alltså? Eller en bok efter hur den är skriven? Kanske till viss del, men som regel tas lika stor eller större hänsyn till dess innehåll och budskap.

Hur som helst håller detta bryderi Andreas vaken. "Om The Night Keys vore en film" brukar han konstatera "skulle jag vilja att den kategoriserades: Comedy/Drama". Han anser nämligen att det är världens bästa benämning. I den ryms allt. Hela livet om du så vill. "Då skulle jag slippa förklara huruvida vi spelar pop, visa eller jazz. Huruvida våra texter är humoristiskt svarta, melankoliskt grå eller likgiltigt vita. Det skulle vara upp till var och en att avgöra om de vill skratta eller snyfta; kategorin lämnar ju det utrymmet".

The Night Keys kommer framföra mycket nytt och lite gammalt på Röda Sten"

En låt är en låt är en låt?

2007-10-07T13:38:00.000+02:00

På söndag går bandet in i studio igen. De har meddelat att de tänker färdigställa "Hand of God" och spela in "en ny version av Orpheus helt befriad från jazz".

Jag har inte hört "Orpheus" ännu. Varken med eller utan jazz. Detta driver mig till vansinne då det förhindrar mig i mitt arbete. "Det är omöjligt att bygga upp mediastrategier och säljtänk kring en produkt jag inte får ta del av" skrev jag i ett mejl till Andreas.

Han var, givetvis, av en annan åsikt. Han hävdar i sitt svar (förutom en massa osammanhängande dravel om att det går alldeles utmärkt att arbeta med marknadsföring utan att ha en aning om vad man gör, "Se bara på mig") att jag ändå inte "hör" låten förrän den är helt färdigarrangerad och inspelad. Han menar att jag inte har förmågan att lyssna på en enkel, ofärdig demoinspelning och bedöma dess potential.

Detta påstående stör mig. Det är väl självklart att jag kan avgöra huruvida något är bra eller ej oavsett dess förpackning.

Innan jag hinner försvara mig får jag ett nytt mejl från Andreas. Han och Jim har hittat ett Youtube-klipp från januari 2005 där Jens Lekman framför Your arms around me (i programmet Fecke på TV400), dvs 2,5 år innan låten släpps på skivan Night Falls Over Kortedala. Det är ju knappast någon hemlighet att Andreas håller Jens och dennes musik väldigt varmt om hjärtat.

Hur som helst. Liveversionen från 2005 är i grund och botten väldigt lik den som nu finns på skiva. Visst, texten är annorlunda här och var, tempot likaså och ett intro/outro-riff verkar med tiden ha fallit bort MEN - och det här är Andreas halvt retoriska fråga till mig - hör jag låtens potential? Hör jag den låtknopp som senare blommar ut till Night Falls Over Kortedala:s absoluta höjdpunkt?

Det gör jag inte.

Det glutenfria bandet?

2007-10-05T11:05:00.000+02:00

Fick just ett mejl från en person i bandets närhet. Han skriver bl a: "En idé vore ju att gå ut med att medlemmarna i bandet bara äter glutenfri mat". Jag och ringer upp personen i fråga i ett försök att förstå vad han egentligen menar.
Han förklarar då att det alltid ser snyggt ut i media när band stöder "svaga och utsatta grupper i samhället":

–Men glutenallergiker är väl ingen utsatt grupp? svarar jag.
–Det är de väl, tänk dig själv om du skulle försöka försörja dig på att baka kakor som är lite torrare och mer smaklösa än de med mjöl i?
–Det är ju inte allergikerna som bakar kakorna, de bara äter dem.
–Vad jobbar de med då?
–Vanliga jobb, som brevbärare och receptionister, vad vet jag. Om The Night Keys medlemmar enbart äter glutenfritt blir effekten den motsatta, det vore som om vi gick ut med att bandet enbart äter nödproviant som annars skulle ha skickats til U-länder.
–Aha, OK ... fast där har du nästan en ännu bättre PR-grej

"Igår kissade jag på Guds hand"

2007-10-05T08:44:00.000+02:00

Igår träffade jag delar av The Night Keys med anledning av lanseringen av deras kommande EP. Vi diskuterade olika upplägg och någon kläckte idéen att vi skulle använda den katastrofintervju Andreas gjorde tidigare under veckan som marknadsföring. Alla verkade tycka det var en kul och bra idé.

Bakgrunden är att en för oss okänd närradiojournalist ringde upp Andreas och försökte pressa fram en koppling mellan den kommande EP:n och konstnären Carl Milles. Andreas blev minst sagt tagen på sängen av detta och intervjun avslutades i tryckt och ganska otrevlig stämning. Jag ska försöka få tag i en inspelning av intervjun och lägga upp den här så får ni själva avgöra.

Men då vi ändå var inne på ämnet Carl Milles och hans påstådda betydelse erinrade sig Andreas en händelse från sin gymnasietid. Jag har fått tillåtelse att återge historien i förstaperson även om den inte är ordagrann:

"Du förstår, han hade den där förmågan. Att kunna omvandla sin vardag till upplevelser. Kanske inte för sig själv. Men för den han återgav den för.

Vi satt i matsalen. Det hände ett par gånger i veckan att våra klasser hade lunchrast samtidigt. Ofta letade vi upp en hyfsat avskild plats och delade med oss av det som hänt sedan sist. Och eftersom det inte hände speciellt mycket i våra liv utvecklade vi – medvetet eller omedvetet – vår respektive berättarkonst. Småsaker, bagateller, ögonblick, nyanser, fraseringar – inget var för litet för att hänga upp en historia på.

Nu ska jag i och för sig inte sticka under stolen med att det faktiskt hände en hel del i denne väns liv under just detta gymnasieår. Tonårsobstinat som han var hade han bara dragit från sitt föräldrahem en kväll, flyttat in i ett förråd hos en halvkompis och börjat kombinera skolarbetet med diverse ströjobb. Numera var han sin egen man. Jag låg steget efter. Var fortfarande pojke.

Egentligen visste vi inget av detta där vi satt i matsalen. Att vi utvecklades alltså. Att förändringen, den stora, bara var något år bort.

Plötsligt, mellan tuggorna, sa han:
–Igår kissade jag på Guds hand.

Uttalandet lovade mycket och visade sig vara en aptitretare till en utmärkt historia som handlade lika mycket om min väns irrande i Eskilstuna stadspark kvällen innan som den handlade om den ogreppbara, förvirrade, ungdomliga känslan av att någonting höll på att förändras. Någonting var på gång. Och sen skulle ingenting vara sig likt längre.

Visst förstod jag att han hade urinerat vid foten av Carl Milles staty "Guds hand". Någon parkarkitekt eller kommuntjänsteman hade ju försett statyns fot med ett tilltaget buskage, perfekt placerat så att man diskret kunde smyga in där när man behövde lätta på trycket. Min vän var knappast ensam om att ha upptäckt denna exklusiva kulturpissoar.

Men där rymdes så mycket mer. I uttalandet alltså. Kanske var det en sammanfattning av vårt levene. För jag hade också kissat på Guds hand. Eller åtminstone tänkt göra det. Men inte vågat."