"I'm Willing to Take the Risk" ligger på Spotify

Vår vintersingel "I'm Willing to Take the Risk / Harold Pinter's Nobel lecture" finns nu på Spotify. Ska jag säga något om den eller vill ni bara lyssna på den som den är? Ja, det är inte "Small dots of hope 2" ni får om nu någon förväntade sig det. Det är en vintersingel, okej?

Jag tänker givetvis inte berätta vad låtarna handlar om men kan inte riktigt hålla mig utan skriver lite om "I'm Willing to Take the Risk" här och lite om "Harold Pinter's Nobel lecture" här. Läs om ni vill fördjupa er.

Är så glad att jag har er. Har jag sagt det? Ni kan väl säga till om ni gillar't. Kram.

Lite om "Harold Pinter's Nobel lecture"

Det var en tidig vintermorgon för ett par år sedan. Gick som så ofta i mina egna tankar. Promenerade mot stan. Skulle ta bussen därifrån till jobbet. Hade tagit den promenaden många gånger. Behövde inte koncentrera mig på vägen. Plötsligt dök följande textrader upp i huvudet:

First of all 
I'm not sad
I'm aware there's sadness
A mouthful for everyone
Enough to keep us down
I'm down at the station
it's ten degrees below
How a loathe myself for leaving you
after loving you so long

Jag vet att det var exakt dessa rader i den ordningen eftersom jag direkt sparade dem i min mobil. Jag skrev inte ens ner dem, jag spelade in dem som en ljudfil eftersom jag vet att om skrivandet tar tid (vi snackar sekunder här) kan det göra att texten ändras eller i värsta fall delvis försvinner ur skallen. Mitt närminne är inte bättre än så.

Jag har skrivit så länge jag kan minnas. Vet inte riktigt varför. Det har alltid känts meningsfullt.

Vad och hur jag skrivit har förändrats med tiden. Senaste åren har jag medvetet försökt dokumentera det som dyker upp i huvudet utan att först värdera det eller försöka ge det sammanhang. Det gör jag först senare.

Det innebär att det i min mobil finns massor av meningar utan uppenbar mening. Lösryckta fraser. Text utan sammanhang. Ord i följd som enbart har det gemensamt att jag fann dem värda att sparas när de dök upp. Tillsammans bildar de ett slags textarkiv.

Att jag arbetar på det sättet har att göra med Harold Pinters Nobelföreläsning. Han kom inte till Sverige och höll tal när han fick Nobelpriset i litteratur. Istället filmade han en föreläsning med titeln "Art, truth and politics" som sändes på teve.

När jag såg den tyckte jag den var helt genial. Under de inledande minuterna förändrade han mitt sätt att arbeta med text.

Som jag mindes det berättade han att när han skrev en av sina pjäser visste han att öppningsfrasen var "Dark" samt att det var svaret på en fråga. Han förstod också att det beskrev färgen på en kvinnas hår. Därefter beskriver han hur han började se de som konverserade, hur rummet de befann sig i började framträda, att han såg kvinnan med det mörka håret stå vid fönstret och så vidare.

Hemma i min soffa reagerade jag "Vadå visste? Klart du visste att det var svaret på en fråga, det var ju du som hittade på det Harold!?!". 

Det hade aldrig slagit mig att den kreativa processen kunde vara som Harold beskrev den. Att man som upphovsman inte bestämde eller tänkte ut vad det var man ville säga utan snarare försökte förstå vad de var som man precis skrivit.

Det här öppnade dörrar för mig och mitt skrivande. Jag upplevde det som att jag blev friare. Skrivande blev intressantare.

Men att det - som det gjorde den här dagen - dök upp ett helt färdigt stycke hade jag aldrig varit med om. När jag kom hem och satte mig vid pianot upptäckte jag med viss förvåning att orden passade perfekt till en ackordföljd jag haft med mig ett tag men inte fått till nåt av. Nu hade jag första versen.

Det fick mig att tro att jag snart skulle vara klar.

Det skulle visa sig att det var jag verkligen inte. Jag kom liksom inte vidare. Att versen jag hade fungerade var det ingen tvekan om men vad betydde den? Vem var det som sa detta?

Försökte tillämpa det Harold lärt mig. Vad visste jag? Vad berättade texten för mig? Att det uppenbarligen utspelade sig vintertid strax efter något slags uppbrott. Okej, bra! Men sen? Där körde jag fast.

Beslutade mig för att titta på "Art, truth and politics" igen. Kanske fanns nyckeln där?

Men något var annorlunda den här gången. Harold var gubbig. Det var inte samma kraft i föreläsningen. Partiet där han pratade om "Dark" var inte riktigt som jag mindes det; han pratade om två pjäser samtidigt vilket jag inte alls kom ihåg. Föreläsningen var dessutom ganska rörig. Eller inte rörig kanske .... den innehöll hur som helst många stora ämnet, snabba tankevändningar, tvära kast. Jag hängde inte med. Hade svårt att hålla kvar intresset.

Plötsligt såg jag filten i knät. Frös han? verkligen? Han satt ju i en tevestudio. Och efter ytterligare nån minut så hörde jag inte längre vad han sa. Jag såg inte ens Harold. Allt jag såg var en man i rullstol som sa att han var ledsen att han inte kunde komma till Stockholm.

Lite om "I'm willing to take the risk".

Som barn fanns det egentligen bara en faktor som avgjorde huruvida en annan person var en potentiell vän eller inte: att den personen också var ett barn.

Att som barn möta ett annat barn räckte oftast för att påbörja en vänskap. Sen var det ju en fördel om det barnet befann sig i din närhet, t ex bodde i grannhuset, och således var hemma när du ringde på och frågade "Vill du komma ut och leka?".

Sedan följde perioder där vänskap blev allt mer komplicerat. Man skulle plötsligt välja vilka vänner man hade. De skulle vara rätt. De skulle markera vem du var.

Du slutade göra saker du tyckte om för att andra - som säkert också tyckte om det - hade slutat göra det. Du var inte länge den som tanklöst tog del av det som omgivningen råkade erbjuda - Se ett träd, låt mig klättra - utan du var en serie medvetna, oberoende val.

Ofta valde du fel och hamnade i ett umgänge du inte alls tänkt dig. Hur skulle du veta liksom!?!

Ibland stod andras val i vägen för dina och du var tvungen att låtsas som om du valt något annat. Med flit alltså.

Du byggde upp en dum hierarki där vissa personer var dina vänner och andra var deras vänner. Alltså vännernas vänner. Dina vänners vänner. Som om det var täta skott mellan er; att det inte gick att vara både och.

Till sist förstod du inte systemet längre. Visste varken ut eller in. Alla förändrades hela tiden. Inte minst du. Du hörde dig själv komma med ursäkter. Du hörde tomheten i andras. Du blev sur helt i onödan med det var inte ditt fel och något var du ju tvungen att göra så du tjurade.

Andra blev bittra men inte du. Du bara höll dig undan. Och då blev det som det blev. Sakta tynade det bort och med åren infann sig Ensamheten.

Visst, du fikade på. Messade. Uppdaterade.

Visst, du tränade fortfarande varje lördagmorgon med samma sköna trio.

Visst, ni träffades traditionsenligt ett par gånger om året i olika varianter av outtalad hyllning av den sammanhållning ni inbillade er att ni en gång i tiden hade haft.

Men däremellan: Ensamheten.

Och de få tillfällen som den där känslan av otvungen vänskap uppkom - den som i mångt och mycket liknade den ursprungliga barnvänskapen, den intuitiva, "Kan vi leka?"-vänskapen - då fylldes du av lika delar värme och rädsla.

Värmen sa "Hoppas, hoppas det här är något som stannar kvar, något bestående!".

Rädslan svarade "Tror du verkligen att någon står ut med dig längre?".

Men du röt du ifrån. På skarpen. "Den risken får jag ta" sa du "jag är beredd att ta den".

Re: There was a problem with your release

Igår laddade jag upp vår singel "I'm willing to take the risk" på nätet via Spinnup.

Spinnup's affärsidé är att vara "the easiest and most exciting way to sell your music online" Och det är verkligen easy. Ladda upp lite .wav och .jpg och klicka i att det ska släppas så snart som möjligt. Sen är det klart!

Trodde jag.

Det jag inte visste var att det är då det most exciting tar vid.

Idag fick jag nämligen ett e-brev betitlat "There was a problem with your release". Det var från SpinnupHQ. Så här skrev de:

"Uh oh!

We are very sorry to say that your release I’m willing to take the risk didn’t quite work.

The great news is it’s easily fixed! Here’s what happened and what you do next …
Please edit the following:

1) Album title should be written as: I’m Willing to Take the Risk

2) Cover art: Please remove “A-side” and “B-side”, such indications aren’t allowed on a digital release according to store guidelines. Furthermore, you need to remove the second track title from the cover art (“Harold Pinter’s Nobel Lecture”), unless you add it to the album title. Then the album title should go as:

I’m Willing to Take the Risk / Harold Pinter’s Nobel Lecture

Go to “Finish release”, edit and re-import! (By datte

Enter your release on your Spinnup profile, and correct the errors stated in the message, then hit re-import. Please ensure you edit the current release which has been rejected in your release dashboard. If you delete this release and start again you risk being charged twice.

Your release will then be on its way to the stores!

Best SpinnupHQ"

Problemet var alltså att jag skrivit saker på omslaget som inte ingick i singelns titel och att jag dessutom använt förbjudna indictations som "Side-A" och "Side-B" (som tur var hade jag inte skrivit att det var en singel på omslaget vilket givetvis också bryter mot store guidelines så till vida singeln inte heter "singel" då det faktiskt är helt okej)

Givetvis anpassade jag mig efter dessa anvisningar, laddade upp ett nytt omslag utan de förbjudna beskrivningarna med den korrekta benämningen "I'm Willing to Take the Risk / Harold Pinter's Nobel lecture".

Nu sitter jag och funderar på om det räcker? Eller behöver jag justera mer?

De skickade brevet med en no-reply-adress vilket gör att jag inte kan svara på det. Alltså gör jag det här i bloggen istället. För säkerhets skull på engelska (tror Spinnup:arna är svenskar eftersom de signade Albin men helt säker är jag inte). Okej, här är mitt reply:

"Oh, I totally get it, sorry, it's edited now.

What was I thinking? "Side-A"? Like it was the 80's or something. 

Anyway, both "Side-A" and "Side-B" are removed now. 

I really don't know what to do with them so could you please store them for me in case I release the single on vinyl later? Would really, really appreciate it. 

I'll attach them at the end of this sentence separated with a "/": Side-A / Side-B 

Also, are you OK with the fact that some of my lyrics are made up? Like not autobiographical? I mean, could that confuse the listeners? 

And since English isn't my native language I'm not that good at pronouncing. To be honest, it's mostly swenglish. How shall we deal with that?

I have an idea. 

Maybe we could write the words I have a hard time pronouncing (like "disapoint", I'm terrible at pronouncing that, oh wait, it's supposed to be two p's in disappoint isn't it? See, I can't even spell it!) on the cover of the single so ... 

AHHH WHAT AM I DOING! ONLY THE ACTUAL TITLE ON THE COVER, NO OTHER WORDS!!!

*sigh*

This is so hard.

Yours sincerely

Andreas"

Hoppas vår singel inte ställer till det ytterligare.

Frågan är dock vad Spinnup skulle gjort om de t ex fått ansvaret för Radioheads utgåvor och de var tvungna att ta ställning till Stanley Donwood's omslag till "Hail to the Thief"?

"You no wat? A-BYE! Don't tak to me!"

"Somebody" – nej, inte den cafédränkta pianoballaden där Martin Gore använder sin allra tjockaste röst för att ge oss en av världens vackraste kärleksförklaringar – är det varmaste idag.

Årets bästa (och fullständigt obegripliga) skiva

Alla har den i sig; önskan att förnya sig. Att gå vidare. Vara fräsch. Oskriven.

När jag var yngre stod jag inte ut med tanken på den jag varit någon månad tidigare; "Varför sa jag så?", "Varför gjorde jag så?", "Varför!?!".

När jag häromdagen berättade detta för min dotter sa hon att för henne var det ännu värre; hon stod inte ut med den hon varit under förmiddagen.

Jag tycker ändå det finns något positivt i det; det olustiga i tanken på den man varit, nyss var eller för tillfället är. För det är väl ändå ett uttryck för en önskan om att vilja förbättras? En strävan efter att bli något ... vassare? Nyare? Större?

Men det är en svår balansgång. Väldigt svårt. För samtidigt som det gamla dåliga ska lämnas ska det nya bättre vara baserat på erfarenhet. Det ska finnas en historia, man ska kunna skönja en stig, ett ursprung. Att vara på väg och samtidigt veta var man kom ifrån. Aldrig glömma, aldrig stanna. Vidare, vidare, vidare!

Ibland blir resultatet av jakten på förnyelse bara ett enda stort Madonna:
Modernt? Kanske.
Obegripligt? Ganska.
Sämre än tidigare? Jajamensan!

Eller så blir det U2: Ungefär som det var förr fast lite mindre bra.

Nu är vi inne på musik. Där den här balansen mellan förnyelse och förvaltande är ännu viktigare. På liv och död. Den som balanserar bäst hänger kvar, den som satsar för stort åker lättare ut.

Därför vill jag nu rikta er uppmärksamhet på ett helt obegripligt och alldeles underbart skivsläpp: "Across six leap years" av Tindersticks.

Det är årets skiva. Låt mig förklara varför.

Tinderstick har egentligen aldrig varit något mer än en stiligt vemodig orkester från England. De har egentligen inga hits. De har – om vi ska vara ärliga – inte ens speciellt bra låtar.

Men de har den mumlande Stuart Staples, det tassande monotona mollkompet och de har de där svepande stråkarna som jag aldrig – verkligen aldrig någonsin – kan värja mig mot.

Under de tjugo år de varit verksamma har deras utveckling varit minimal. Det var någon skiva där i skarven av nitti- och nollnolltal med en mage på omslaget som lät lite mer Al Green än de tidigare men i övrigt har orkestern i det närmaste stått still. Nu slår det mig att det kanske tom var så att det var jag som började lyssna på Al Green mot slutet av nittiotalet och plötsligt hörde influenser överallt.

Nu har de alltså spelat in ytterligare en skiva. Vilken i ordningen är totalt ointressant. Vi säger att det är deras nionde, okej? Det som är intressant är vad skivan ÄR. Så lyssna nu VÄLDIGT noga:
Det är nyinspelningar av gamla redan utgivna låtar.
"Aha" tänker du "som en slags Greatest Hits?". 
Nej nej, för då skulle de ha valt sina bästa låtar vilket de inte gjort.
"Aha" tänker du igen "då är det låtar som de arrangerat om och som nu låter bättre än någonsin?". 
Nej nej, låtarna låter EXAKT som de gjorde på tidigare inspelningar.
"Aha" tänker du en sista gång " ... då är det ju en helt obegripligt skivsläpp!?!". 
Ja, det är ju det jag säger.

På sin hemsida (som inte är en .com utan en co.uk, VIKTIGT då det brittiska är en del av bandets usp) förklarar de varför de spelade in dessa låtar ytterligare en gång och ja, jag har läst det två, tre gånger men begriper ändå inte om det ger någon slags förklaring. Det spelar ingen roll. För mig är detta oavsett anledning årets skiva.

I en tid då musik är större, roligare, viktigare, märkligare och mer ofrivilligt överallt än någonsin väljer denna orkester att inte bara stå still utan att återvända till redan dokumenterat stillastående. Ju mer jag tänker på det ju mer stillastående blir det. Och ju mer jag tänker på det ju mer enastående upplever jag det.

Och då har jag inte ens nämnt omslaget. Detta verk illustreras av en målning av det vi kallar engelsk lakritskonfekt. Finns det något bättre sätt att illustrera något så urbrittiskt, stiligt och konstant som Tindersticks?

Ja, jag vet att ni förstått det by now; Night Keys var länge ett försök att skapa ett eget litet Tindersticks. Jag såg mig själv i spegeln och inbillade mig att jag kunde mumla lika trovärdigt som Stuart (det kunde jag inte, jag saknade hans botten, det blev liksom ... väsande?) , kunde klä lika väl i tredelad kostym och se lika klokt melankolisk ut på scen.

Men vet ni vad? Jag tröttnade på denna version av mig själv, stod inte ut med den och gick vidare. Det gjorde inte Stuart. Det gjorde inte Tindersticks.

Åh, tack TACK för att ni inte gjorde det!

Det lilla pratet

Rutiner. Åh, ja-a, vad jag lärt mig älska rutiner. Som den när vi nattar våra barn.

Först förvaringarna:
Nummer 1: "Nu är det en halvtimme kvar ... (osv)".
Nummer 2: "Nu är det en kvart kvar innan du ska ligga i ... ja, jag sa en halvtimme för en kvart sedan, men nu har det gått 15 minuter ... (osv)".
Nummer 3 (den bjuckiga, generösa och samtidigt irrationella): "Nu har det faktiskt gått 45 minuter sedan jag sa en halvtimme så nu får du allt ta å ... (osv)".

Sedan genomförandet:
Tandborstandet.
Tvångskissandet.
Vattendrickandet.

Till sist:
Det lilla pratet.

För att lugna ner det hela. Landa. Ge dagen en avrundning. Mjuka hörn.

Man tränger sig ner i sängen, ovanpå täcket, tätt intill – men inte för tätt, så långt ut på ytterkanten av madrassen att man känner någon slags bärande chassidel i ryggen. Och sen ligger man bara där och småpratar. Frågar hur dagen varit. Om det hänt något kul. Om det är något roligt som händer imorgon.

Sedan förväntas man berätta något. "Man" vet det men "man" har inte "hunnit" tänka ut något. Så det lilla pratet haltar lite. Verkar vara på väg att rinna ut i sanden. Hjärnan famlar efter varje tänkbar liten tråd att kunna dra i. Men de finns inte där. Och de som finns där är för tunna. De brister. Så man beger sig till sin egen barndom. Finns det något oberättat från när jag var åtta år och precis börjat tvåan?

Och se, det fanns det.

En minnesbild av en ärvd jeansjacka dyker upp. Måste varit i samma ålder då jag fick den. Den var gjord av både blå och röd denim. Minns inte modellen men färgerna. Ingen på skolan hade något liknande. Alla hade jeansjacka men de var enfärgade, ljusa, lite slitna. Min var röd. Och blå.

I minnesbilden står jag på vår balkong och poserar i denna jeansjacka. Kanske samma dag som jag fick den. Kanske med skolan som bakgrund då vi bodde ett stenkast från den och man kunde se den från balkongen när löven föll.

Jag visste direkt att den gjorde mig till ledaren. Jeansjackan. Inte så att jag tänkte: "Nu blir jag ledaren" utan jag VISSTE det när jag tog på den. Det fanns i plagget. Känslan. Den finns kvar i minnet. Känslan.

Den var så mycket mer än de andras likformade, likartade, likadana jeansjackor.

Och det hör till saken att jag verkligen inte var ledaren. Aldrig. Försökte inte ens bli det. Ingen trodde det. Ingen ansåg det. Det fanns ingen ledare. Bara ett gäng åttaåringar i likadana jeansjackor på en skolgård med basketkorgar utan nät.

Och så jag. Bredvid. Mitt i. Ensam i gruppen. I en röd och blå jeansjacka.

Ledaren.

Ett par ackord och lite poptext

Han spelade fyra ackord. Låt säga att det var Bm, C, D, G. Minns inte. Sen visade han oss två meningar poptext på engelska – skrivet för hand på ett papper – och sa: "Ja, det är väl ganska uppenbart hur den går". 

Vi tittade på varann. Det var verkligen allt annat än uppenbart. Den låt han presenterade för oss, den som formades i hans huvud när han spelade de där fyra ackorden var givetvis inte den låt som formades i våra huvud. 

Jag är omåttligt fascinerad över det där. Att lika förutsättningar ger olika resultat. Kommer, kanske, utveckla det här vid tillfälle. Men inte nu, för NU tänkte jag ge ER exakt samma förutsättningar. Varsågoda: Ett par ackord och lite poptext. 

Helt ok?

Får mejlsvar från en musikredaktör på en av Sveriges rikstäckande radiokanaler. De har fått mina mejl. Redaktörn har även lyssnat på 'Small dots of hope'.

Bedömningen av låten, eller ska vi säga utlåtandet, eller kanske snarare konstaterandet är: "Helt ok".

Menar redaktörn "helt ok" som i "Jag smakade på din kycklinggryta och den var väl helt ok"? 
Eller som i "Jag tycker inte du är ful och tjock, du är helt ok"?
Eller som i "Jag har inget emot att din mamma semestrar med oss tillsammans med hennes nya vän från Santiago, givetvis inte, det är helt ok"?

Naturligtvis är vår egen bedömning av Small dots of hope's genomslagskraft pretty far from "helt ok".

Detta baserat på tre orubbliga sanningar:

1. Hybris.

2. Andra saker som vi vet, by fact, är "helt ok" (och, underförstått, är av uppenbart mindre värde än Small dots of hope):

• Doobidoo som fredagsteveunderhållning – helt ok
• Valfri ny/krystad mash-up-smak från LOKA (tänk: jordgubbe/rökt ål) – helt ok
• Framgångsrika män utan popkulturell bildning som "gillar att ha kul" – helt ok
• Leonardo DiCaprio's "gestaltning" av en kommande storfilmsroll – helt ok
• En pizza på valfri svensk pizzeria döpt till "Leonardo DiCapricciosa" – helt ok
• Valfri låt/album från Bo Kaspers Orkester efter albumet "I centrum" – helt ok

3. De hjärtvärmande, rörande, underbara och härliga komplimanger ni ger oss via facebook, sms och mejl. Från våra hjärtan tack! Keep on spreading!

Small dots of hope ... for you

Vi är inne på vårt fjortonde år som band nu. De senaste åtta av dem har jag haft med mig den låt som idag släpps som 'Small dots of hope'.

För bara någon vecka sedan var jag övertygad om att det var en gitarrpoplåt. Innan vi gick in i studio skrev jag till bandet att vår ambition skulle vara att arrangera 'Small dots of hope' på ett sådant sätt att den skulle passa perfekt mellan Teenage Fanclub's 'Baby Lee' och Weezers 'Island in the sun' i en playlist.

Några dagar senare skickade jag en länk till Tomas Andersson Wij's 'Hälsingland' och skrev att vi skulle sno dess sound och arrangemang rakt av; att 'Small dots of hope' borde kunna rymma samma air.

För några år sedan, om vi nu backar lite, när jag lyssnade mycket på Neil Youngs konsert från Massey Hall 1971 var jag övertygad om att låten var så stark att den lätt skulle ha platsat mellan säg 'Journey through the past' och 'Helpless'. Hybris, javisst, MEN vad härligt det är att få vara i den rusiga villfarelsen ibland.

Och några år dessförinnan - innan låten lärt sig gå och hade det Motown-inspirerade arbetsnamnet '(I've had) So many friends' - spelade vi in en demo där Karlsson på refrängen improviserade fram en helt fantastisk pianoslinga. Den tog låten ett par steg framåt, gav den riktning. Senare visade den sig vara identisk med versmelodin till Brainpool's 'Bandstarter'.

Och ja, just det, höll på att glömma: Efter att ha sett scenen i Heartworn Highways där Steve Earle spelar gitarr i köket hos ... nån ... skrotade jag hela den dåvarande refrängen och ersatte den med den nuvarande.

Så vad blev då 'Small dots of hope' för något till sist?

När jag under slutet av inspelningsdagen satt försjunken i en soffa bakom mixerbordet och nöjt av Ellas, Filippas och Wionas körsång försökte jag hitta referenser till det jag hörde. Teenage Fanclub och Weezer var helt borta. Tomas Andersson Wij också.

Bo, som satt bakom mixerbordet, svarade att han lyssnat en hel del på country när jag frågade om han gillade det han hörde. "Den växer på mig" sa han.

Jag och Pablo kom att prata om Dire Straits och jämförde hur vi i tidig ålder kom i kontakt med 'Brothers in arms' via släktingar. Upptäckte att vi båda kunde 'Why worry'. Minns inte när jag sist tänkte på den. Än mindre hörde låten.

'Why worry' tog mig tillbaka till en sommar i lånat torp i Dalarna när jag kanske var 10, 11 år. Blåbärsskog. Utedass. En liten tjärn. Mindes hur min morbror Anders spelade Jackson Browne på bilstereon och hur det lät exakt som granskogen vi åkte genom såg ut. Jag minns artistnamnet så väl eftersom jag precis börjat lära mig engelska och reagerade på att Brown var felstavat på kassetten. Och han hette Jackson i förnamn. Även det var fel.

Nånstans där kanske 'Small dots of hope' tog sin början. I en bil. Med skogen genom bilrutan. Och 'Fountain of Sorrow' på stereon.

We never became friends, it was always bigger than that

Eftersom Night Keys samlade låtkatalog nu finns tillgänglig på Spotify och Wimp (och iTunes, använder nån det? Really? Still?) - vilket gör att man kan lyssna på våra låtar more or less gratis - tänkte jag ge er ett par ingångar till musiken. Som en guide för er nytillkomna. Jag gör det genom att skriva kort om låtarna. Börjar med "Keep it together" från EP'n "Still wish for something".

Vill varna känsliga läsare att jag kommer beskriva en dröm jag hade vilket är obehagligt eftersom
1. det framstår som påhittat,
2. är ointressant by default och
3. inte gör låten ett dugg bättre.

 Jag drömde att vi hyrde stuga i en stad som såg ut som Arboga men inte var det. På torget i staden hade de byggt upp en scen där lokala artister skulle uppträda. Folkfest tänker ni. Nej nej, torget var mindre än halvfullt, scenen var alldeles för stor.

Första artisten var min kusin Jim. Han var klädd i svart och hade. förutom vanligt rockband, två saxofonister med sig på scen. Jag tyckte han var otroligt cool.

Han framförde en riktigt stark låt som han skrivit själv. Den hade en udda uppbyggnad; bra driv i verserna som bromsade in under refrängen. Jag minns hur avis jag var på att just han skrivit en så bra, och smart, låt.

 När jag vaknade kom jag ihåg hur den gick. Jims låt. Så jag plockade ut den på gitarr. Spelade upp den för Mika och kollade vad han tyckte. Han gick loss på riffet. Tyvärr kom jag inte ihåg Jims text så jag skrev en ny. Och berättade aldrig för Jim att jag egentligen snott den från hans Arboga-but-not-Arboga-gig.

Nya kissträd

Tom Waits har i något sammanhang någon gång sagt nåt i stil med att låtskriveri med tiden lätt blir ett kissande på samma träd om man inte medvetet bryter sina vanor och rutiner. Det ligger mycket i det. Det mesta i livet har en tendens att efter ett tag bli ett kissande på samma träd.

Jag minns när jag började skriva låtar. Jag kunde inte spela något instrument. Jag hade orden och melodierna i huvudet.

Alltså spelade jag in när jag sjöng och lät kunniga vänner plocka ut harmonier till det.

Jag minns tydligt en tidig låt. Melodin lät helt självklar i mitt huvud. Hade haft den en tid. Men när den blivit klädd i ackord avslöjades saker jag inte kände till. Den hade ett taktbyte och FEM tonartsbyten. Då uppfattade jag detta som något oerhört positivt. Det var också troligtvis första gången jag på allvar trodde jag var i samma låtskrivarklass som Elvis Costello (Andra, och senaste, gången var runt 2001).

Senare, när jag sakta men säkert lärde mig spela gitarr, hittade jag låtar i varje ny ackordföljd. En annan typ av låtar än de jag hade i mitt huvud. Detsamma hände när jag skaffade mig ett piano. Förändringen av arbetsmetod innebar en ny spelplan. Alltså; En annan typ av låtar.

Men ganska snabbt vänjer man sig. Ungefär som man gör med matlagning. Första gången chansar man att lägga i oliver i någon tidigare olivlös rätt och plötsligt är det oliver all over the place.

Huvudlåtarna blev med tiden varianter av tidigare huvudlåtar.
Gitarrlåtarna varianter av tidigare gitarrlåtar.
Pianolåtarna 'Piano variations'.

Då om inte förr måste man börja använda miljöombyte, andra arbetstider, samarbetspartners etc som metod för att hitta nya kissträd.

Denna sommar chansar jag inte. Jag har importerat ett nytt träd från Tyskland som borde dyka upp om någon vecka eller två.

En Guitalele.

Äpple

Fyra äpplen. Visserligen små. Det är min dagskonsumtion. Är det kanske för mycket? Vad gör ett äpple i kroppen? Vad tillför det? Jag äter dem dessutom alltid i knivskurna klyftor. Är godare så.

Tror faktiskt att jag alltid gillat äpplen. Minns att jag som barn ibland pallade äpplen för att jag var så sugen på just äpple. Att det fanns en spänning i själva pallandet lockade inte det minsta. Tvärtom. Jag var fullt medveten om att det var ett slags ringa brott i sig – samvetet bubblade innan, under och efter pallandet – men äppelsuget tog ändå ibland överhanden.

Om jag minns rätt så gick vi faktiskt och frågade äppelträdsägaren om vi fick ta äpplen som fallit till marken. Han sa nej. Alltså pallade vi.

Jag minns fortfarande var vi pallade. Det var på en tomt som, inser jag i efterhand, låg oroväckande nära hyreshuset där vi bodde. Men som sex-, sju-åring tyckte man att det var ganska långt bort.

Första versen av "Head up in the clouds" utspelar sig på den gatan. Jag minns att flickorna som jag lekte med kunde texten till "Främling". Utantill. De sjöng den unisont. Jag kunde också texten men sjöng aldrig med. Ingen av oss killar gjorde det.

Och det var först många år senare som känslan av att vara en 'främling' – att andra var annorlunda, att du var annorlunda – började dyka upp i olika sammanhang.

Jag fastnar lätt i dessa fragmentminnen från barndomen. Inte för att de direkt behöver bearbetas. Utan för att de finns kvar i huvudet. Vad var det som var så avgörande med dessa ögonblick? Varför har de sparats när andra, kanske viktigare, rensats bort?

Är det kanske för att jag fortfarande ger just detta minne näring genom att äta fyra äpplen om dagen?

Häftet

Det står tre skärmar på mitt skrivbord. Jag ser denna text på den längst till vänster. På den längst till höger ser jag ett George Clooney-bildspel. Det är inte jag som lagt in det och jag vet inte riktigt hur man stänger av det. Troligtvis borde jag kunna lista ut hur man stänger av ett bildspel - jag har alltid haft tekniska skills, kan t ex programmera en VHS-video utan instruktionsbok - men något stressar mig att inte ta tag i det.

Det är ett och ett halvt år sedan jag skrev något i den här bloggen. Oklart varför. Kanske tyder det på att jag haft tankarna på annat håll. Kanske har det hänt mycket under denna period. Hur som helst fick jag plöstligt en lust att ta upp tråden igen.

Låtskrivandet går på sparlåga. Först när en låtidé verkligen stör andra tankar/saker i huvudet väljer jag att bejaka den. Skaffade mig ett snyggt skrivhäfte på Åhlens som jag pimpade (eller säger man scrapbookade) med några bubbliga bokstäver jag köpt till min son på Panduro. I det häftet har jag skrivit ner de låtidéer som jag var tvungen att få ut ur skallen. Det är måttet på att det är bra just nu; Att låtidén stör, är i vägen, tar plats.

Den idé jag tycker mest om har att göra med Harold Pinter. Mer om den senare.

På häftet skrev jag "THE NIGHT KEYS 2011-2012". Tror att det kommer vara en hyfsat korrekt beskrivning.

Tasty like a raindrop

När Roxette var som störst och The look toppade en massa listor vill jag minnas att jag läste att Per Gessles text mest bestod av ord som han rafsat ner för att fånga låtidén. Jag tyckte det lät slarvigt. Varför hade han inte skrivit en "riktig" text efteråt? En genomtänkt. En redigerad. Nu gick hela världen och nynnade på hans nonsens.

När jag nu försöker faktakolla denna uppgift finner jag följande på wikipedia: "Många där (i USA alltså) ansåg att en av låtens styrkor var att texten var skriven av en svensk, det vill säga någon som inte hade engelska som modersmål. De tyckte att Gessle fått till ordvändningar som de aldrig skulle kommit på själva, till exempel textraden "what in the world can make a brown-eyed girl turn blue".

Har inte en aning om detta stämmer (då wikipedia är ungefär lika tillförlitligt som the average skvallertant) men det är intressant. För vad ger egentligen en text ett värde? Är det att den är vägd på våg eller en stundens ingivelse? Att det är någons välformulerade innersta eller det första som kommer upp på tungan då man försöker ordsätta en melodi?