Small dots of hope ... for you

Vi är inne på vårt fjortonde år som band nu. De senaste åtta av dem har jag haft med mig den låt som idag släpps som 'Small dots of hope'.

För bara någon vecka sedan var jag övertygad om att det var en gitarrpoplåt. Innan vi gick in i studio skrev jag till bandet att vår ambition skulle vara att arrangera 'Small dots of hope' på ett sådant sätt att den skulle passa perfekt mellan Teenage Fanclub's 'Baby Lee' och Weezers 'Island in the sun' i en playlist.

Några dagar senare skickade jag en länk till Tomas Andersson Wij's 'Hälsingland' och skrev att vi skulle sno dess sound och arrangemang rakt av; att 'Small dots of hope' borde kunna rymma samma air.

För några år sedan, om vi nu backar lite, när jag lyssnade mycket på Neil Youngs konsert från Massey Hall 1971 var jag övertygad om att låten var så stark att den lätt skulle ha platsat mellan säg 'Journey through the past' och 'Helpless'. Hybris, javisst, MEN vad härligt det är att få vara i den rusiga villfarelsen ibland.

Och några år dessförinnan - innan låten lärt sig gå och hade det Motown-inspirerade arbetsnamnet '(I've had) So many friends' - spelade vi in en demo där Karlsson på refrängen improviserade fram en helt fantastisk pianoslinga. Den tog låten ett par steg framåt, gav den riktning. Senare visade den sig vara identisk med versmelodin till Brainpool's 'Bandstarter'.

Och ja, just det, höll på att glömma: Efter att ha sett scenen i Heartworn Highways där Steve Earle spelar gitarr i köket hos ... nån ... skrotade jag hela den dåvarande refrängen och ersatte den med den nuvarande.

Så vad blev då 'Small dots of hope' för något till sist?

När jag under slutet av inspelningsdagen satt försjunken i en soffa bakom mixerbordet och nöjt av Ellas, Filippas och Wionas körsång försökte jag hitta referenser till det jag hörde. Teenage Fanclub och Weezer var helt borta. Tomas Andersson Wij också.

Bo, som satt bakom mixerbordet, svarade att han lyssnat en hel del på country när jag frågade om han gillade det han hörde. "Den växer på mig" sa han.

Jag och Pablo kom att prata om Dire Straits och jämförde hur vi i tidig ålder kom i kontakt med 'Brothers in arms' via släktingar. Upptäckte att vi båda kunde 'Why worry'. Minns inte när jag sist tänkte på den. Än mindre hörde låten.

'Why worry' tog mig tillbaka till en sommar i lånat torp i Dalarna när jag kanske var 10, 11 år. Blåbärsskog. Utedass. En liten tjärn. Mindes hur min morbror Anders spelade Jackson Browne på bilstereon och hur det lät exakt som granskogen vi åkte genom såg ut. Jag minns artistnamnet så väl eftersom jag precis börjat lära mig engelska och reagerade på att Brown var felstavat på kassetten. Och han hette Jackson i förnamn. Även det var fel.

Nånstans där kanske 'Small dots of hope' tog sin början. I en bil. Med skogen genom bilrutan. Och 'Fountain of Sorrow' på stereon.