"Igår kissade jag på Guds hand"

Igår träffade jag delar av The Night Keys med anledning av lanseringen av deras kommande EP. Vi diskuterade olika upplägg och någon kläckte idéen att vi skulle använda den katastrofintervju Andreas gjorde tidigare under veckan som marknadsföring. Alla verkade tycka det var en kul och bra idé.

Bakgrunden är att en för oss okänd närradiojournalist ringde upp Andreas och försökte pressa fram en koppling mellan den kommande EP:n och konstnären Carl Milles. Andreas blev minst sagt tagen på sängen av detta och intervjun avslutades i tryckt och ganska otrevlig stämning. Jag ska försöka få tag i en inspelning av intervjun och lägga upp den här så får ni själva avgöra.

Men då vi ändå var inne på ämnet Carl Milles och hans påstådda betydelse erinrade sig Andreas en händelse från sin gymnasietid. Jag har fått tillåtelse att återge historien i förstaperson även om den inte är ordagrann:

"Du förstår, han hade den där förmågan. Att kunna omvandla sin vardag till upplevelser. Kanske inte för sig själv. Men för den han återgav den för.

Vi satt i matsalen. Det hände ett par gånger i veckan att våra klasser hade lunchrast samtidigt. Ofta letade vi upp en hyfsat avskild plats och delade med oss av det som hänt sedan sist. Och eftersom det inte hände speciellt mycket i våra liv utvecklade vi – medvetet eller omedvetet – vår respektive berättarkonst. Småsaker, bagateller, ögonblick, nyanser, fraseringar – inget var för litet för att hänga upp en historia på.

Nu ska jag i och för sig inte sticka under stolen med att det faktiskt hände en hel del i denne väns liv under just detta gymnasieår. Tonårsobstinat som han var hade han bara dragit från sitt föräldrahem en kväll, flyttat in i ett förråd hos en halvkompis och börjat kombinera skolarbetet med diverse ströjobb. Numera var han sin egen man. Jag låg steget efter. Var fortfarande pojke.

Egentligen visste vi inget av detta där vi satt i matsalen. Att vi utvecklades alltså. Att förändringen, den stora, bara var något år bort.

Plötsligt, mellan tuggorna, sa han:
–Igår kissade jag på Guds hand.

Uttalandet lovade mycket och visade sig vara en aptitretare till en utmärkt historia som handlade lika mycket om min väns irrande i Eskilstuna stadspark kvällen innan som den handlade om den ogreppbara, förvirrade, ungdomliga känslan av att någonting höll på att förändras. Någonting var på gång. Och sen skulle ingenting vara sig likt längre.

Visst förstod jag att han hade urinerat vid foten av Carl Milles staty "Guds hand". Någon parkarkitekt eller kommuntjänsteman hade ju försett statyns fot med ett tilltaget buskage, perfekt placerat så att man diskret kunde smyga in där när man behövde lätta på trycket. Min vän var knappast ensam om att ha upptäckt denna exklusiva kulturpissoar.

Men där rymdes så mycket mer. I uttalandet alltså. Kanske var det en sammanfattning av vårt levene. För jag hade också kissat på Guds hand. Eller åtminstone tänkt göra det. Men inte vågat."