Tårspår

Jag minns inte riktigt var eller när jag läste det. Troligtvis var det i tidskriften POP för 13, 14 år sedan. Jarvis Cocker sa i alla fall något om hur mycket han ogillade de som läser i texthäftet samtidigt som de lyssnar på en skiva. Hans tes var att det gjorde upplevelsen sämre. En riktigt bra låttext är en riktigt bra låttext i SAMMANHANGET, dvs i ljudform tillsammans med musik, inte på ett papper bredvid.

Det finns en poäng i det. Speciellt nu när musik allt som oftast är en fil med i bästa fall en thumb nail-miniatyr till omslag. Samtidigt som det är en åsikt som sällan spelar någon roll.

För att ta Jarvis själv som exempel så har han ju, i mitt tycke, presterat betydligt fler lysande textrader än låtar (och då har han ändå gjort en av mitt livs topp-5 låtar). Visst borde det vara OK att gilla de texterna i sig även om musiken den är förpackad med inte träffar mig mitt i hjärtat? Vissa band har ju varken bra låtar ELLER texter och jag älskar dem förbehållslöst ändå.

Hur som helst så tänker jag titt som tätt på detta uttalande. Kanske främst eftersom jag, efter år av låtskrivande och musikskapande, per automatik plockar isär de låtar jag hör i dess beståndsdelar. Vissa låtar har kanske en välskriven refräng, andra ett skönt sångljud och ytterligare somliga kanhända bara ett gitarrlick som påminner om "You can't hurry love" osv.

Det händer dessvärre alltmer sällan att man liksom drabbas, att en låt ger en helhetsupplevelse, där resultatet har en sådan densitet att det inte bryts ner i mindre partiklar. Därför värderar man de låtar, de ytterst få låtar, som fortfarande ger en sådan totalupplevelse högst.

En av dessa är Smokey Robinson and The Miracles "The Tracks of my tears".

Texten, den lysande texten som det är så lätt att känna igen sig i, fungerar visserligen alldeles utmärkt utan musik. Den är så perfekt avvägd i varje formulering att den framstår som talspråk, som om man tjuvlyssnade på ett förtroligt samtal mellan två personer som tills alldeles nyligen var ett par, samtidigt som den har litterärt värde med sina utmärkta rim, sin symbolik och sina liknelser.

Men trots det, trots den matematiska precisionen i placeringen av stavelserna i textraden "my smile is my make up I wear since my break up with you", så är det först i kombinationen med musiken som texten blir larger than life.

När Smokey sjunger om hur han med skämt och skratt döljer sina tårspår över det mest sockersöta av musikarrangemang tänker jag på Jarvis uttalande. Eller det gör jag inte alls, jag blundar och låter mig slukas av låten. Fascineras över hur något så sorgligt kan upplevas så sött. Men där och i den stunden anser jag att han, Jarvis, hade rätt. Vad sjutton ska man med ett texthäfte till?

Tracks of my tears

People say I'm the life of the party
Because I tell a joke or two
Although I might be laughing loud and hearty
Deep inside I'm blue

So take a good look at my face
You'll see my smile looks out of place
If you look closer, it's easy to trace
The tracks of my tears
I need you, need you

Since you left me if you see me with another girl
Seeming like I'm having fun
Although she may be cute
She's just a substitute
Because you're the permanent one

So take a good look at my face
You'll see my smile looks out of place
If you look closer, it's easy to trace
The tracks of my tears
I need you, need you

Outside I'm masquerading
Inside my hope is fading
Just a clown oh yeah
Since you put me down
My smile is my make up
I wear since my break up with you

So take a good look at my face
You'll see my smile looks out of place
If you look closer, it's easy to trace
The tracks of my tears

PS. Jag är också omåttligt svag över hur textraden "I need you, need you" tränger sig in bland allt det välformulerade. DS.