Nya kissträd

Tom Waits har i något sammanhang någon gång sagt nåt i stil med att låtskriveri med tiden lätt blir ett kissande på samma träd om man inte medvetet bryter sina vanor och rutiner. Det ligger mycket i det. Det mesta i livet har en tendens att efter ett tag bli ett kissande på samma träd.

Jag minns när jag började skriva låtar. Jag kunde inte spela något instrument. Jag hade orden och melodierna i huvudet.

Alltså spelade jag in när jag sjöng och lät kunniga vänner plocka ut harmonier till det.

Jag minns tydligt en tidig låt. Melodin lät helt självklar i mitt huvud. Hade haft den en tid. Men när den blivit klädd i ackord avslöjades saker jag inte kände till. Den hade ett taktbyte och FEM tonartsbyten. Då uppfattade jag detta som något oerhört positivt. Det var också troligtvis första gången jag på allvar trodde jag var i samma låtskrivarklass som Elvis Costello (Andra, och senaste, gången var runt 2001).

Senare, när jag sakta men säkert lärde mig spela gitarr, hittade jag låtar i varje ny ackordföljd. En annan typ av låtar än de jag hade i mitt huvud. Detsamma hände när jag skaffade mig ett piano. Förändringen av arbetsmetod innebar en ny spelplan. Alltså; En annan typ av låtar.

Men ganska snabbt vänjer man sig. Ungefär som man gör med matlagning. Första gången chansar man att lägga i oliver i någon tidigare olivlös rätt och plötsligt är det oliver all over the place.

Huvudlåtarna blev med tiden varianter av tidigare huvudlåtar.
Gitarrlåtarna varianter av tidigare gitarrlåtar.
Pianolåtarna 'Piano variations'.

Då om inte förr måste man börja använda miljöombyte, andra arbetstider, samarbetspartners etc som metod för att hitta nya kissträd.

Denna sommar chansar jag inte. Jag har importerat ett nytt träd från Tyskland som borde dyka upp om någon vecka eller två.

En Guitalele.

Äpple

Fyra äpplen. Visserligen små. Det är min dagskonsumtion. Är det kanske för mycket? Vad gör ett äpple i kroppen? Vad tillför det? Jag äter dem dessutom alltid i knivskurna klyftor. Är godare så.

Tror faktiskt att jag alltid gillat äpplen. Minns att jag som barn ibland pallade äpplen för att jag var så sugen på just äpple. Att det fanns en spänning i själva pallandet lockade inte det minsta. Tvärtom. Jag var fullt medveten om att det var ett slags ringa brott i sig – samvetet bubblade innan, under och efter pallandet – men äppelsuget tog ändå ibland överhanden.

Om jag minns rätt så gick vi faktiskt och frågade äppelträdsägaren om vi fick ta äpplen som fallit till marken. Han sa nej. Alltså pallade vi.

Jag minns fortfarande var vi pallade. Det var på en tomt som, inser jag i efterhand, låg oroväckande nära hyreshuset där vi bodde. Men som sex-, sju-åring tyckte man att det var ganska långt bort.

Första versen av "Head up in the clouds" utspelar sig på den gatan. Jag minns att flickorna som jag lekte med kunde texten till "Främling". Utantill. De sjöng den unisont. Jag kunde också texten men sjöng aldrig med. Ingen av oss killar gjorde det.

Och det var först många år senare som känslan av att vara en 'främling' – att andra var annorlunda, att du var annorlunda – började dyka upp i olika sammanhang.

Jag fastnar lätt i dessa fragmentminnen från barndomen. Inte för att de direkt behöver bearbetas. Utan för att de finns kvar i huvudet. Vad var det som var så avgörande med dessa ögonblick? Varför har de sparats när andra, kanske viktigare, rensats bort?

Är det kanske för att jag fortfarande ger just detta minne näring genom att äta fyra äpplen om dagen?

Häftet

Det står tre skärmar på mitt skrivbord. Jag ser denna text på den längst till vänster. På den längst till höger ser jag ett George Clooney-bildspel. Det är inte jag som lagt in det och jag vet inte riktigt hur man stänger av det. Troligtvis borde jag kunna lista ut hur man stänger av ett bildspel - jag har alltid haft tekniska skills, kan t ex programmera en VHS-video utan instruktionsbok - men något stressar mig att inte ta tag i det.

Det är ett och ett halvt år sedan jag skrev något i den här bloggen. Oklart varför. Kanske tyder det på att jag haft tankarna på annat håll. Kanske har det hänt mycket under denna period. Hur som helst fick jag plöstligt en lust att ta upp tråden igen.

Låtskrivandet går på sparlåga. Först när en låtidé verkligen stör andra tankar/saker i huvudet väljer jag att bejaka den. Skaffade mig ett snyggt skrivhäfte på Åhlens som jag pimpade (eller säger man scrapbookade) med några bubbliga bokstäver jag köpt till min son på Panduro. I det häftet har jag skrivit ner de låtidéer som jag var tvungen att få ut ur skallen. Det är måttet på att det är bra just nu; Att låtidén stör, är i vägen, tar plats.

Den idé jag tycker mest om har att göra med Harold Pinter. Mer om den senare.

På häftet skrev jag "THE NIGHT KEYS 2011-2012". Tror att det kommer vara en hyfsat korrekt beskrivning.

Tasty like a raindrop

När Roxette var som störst och The look toppade en massa listor vill jag minnas att jag läste att Per Gessles text mest bestod av ord som han rafsat ner för att fånga låtidén. Jag tyckte det lät slarvigt. Varför hade han inte skrivit en "riktig" text efteråt? En genomtänkt. En redigerad. Nu gick hela världen och nynnade på hans nonsens.

När jag nu försöker faktakolla denna uppgift finner jag följande på wikipedia: "Många där (i USA alltså) ansåg att en av låtens styrkor var att texten var skriven av en svensk, det vill säga någon som inte hade engelska som modersmål. De tyckte att Gessle fått till ordvändningar som de aldrig skulle kommit på själva, till exempel textraden "what in the world can make a brown-eyed girl turn blue".

Har inte en aning om detta stämmer (då wikipedia är ungefär lika tillförlitligt som the average skvallertant) men det är intressant. För vad ger egentligen en text ett värde? Är det att den är vägd på våg eller en stundens ingivelse? Att det är någons välformulerade innersta eller det första som kommer upp på tungan då man försöker ordsätta en melodi?

Skål

Det var absolut inte första gången jag såg denna sitcom från tidigt åttiotal men där och då insåg jag dess storhet. Jag låg och njöt på hotellsängen. Njöt över hur vardagligt välskrivet seriens manus faktiskt var, hur väl karaktärerna matchade varann och hur klockrent skämten satt.

Men det fanns även något tragiskt över det hela. Jag skrattade inte längre åt det de försökt åstadkomma - dvs att roa mig - utan gladdes över hur duktiga hantverkarna bakom serien var. Jag var inte längre i publiken. Jag stod i kulissen.

Och när eftertexterna rullade slog det mig att signaturmelodin faktiskt var en bra låt. Ja, den var banne mig en riktigt bra låt. Det hade jag heller inte tänkt på tidigare. Kanske var det ... JA! Det var ju textmässigt den totala motsatsen till en av de låtar jag försökt skriva under de senaste månaderna. Och så kom de där förlösande textraderna som fick resten av låten att lossna.