Rutiner. Åh, ja-a, vad jag lärt mig älska rutiner. Som den när vi nattar våra barn.
Först förvaringarna:
Nummer 1: "Nu är det en halvtimme kvar ... (osv)".
Nummer 2: "Nu är det en kvart kvar innan du ska ligga i ... ja, jag sa en halvtimme för en kvart sedan, men nu har det gått 15 minuter ... (osv)".
Nummer 3 (den bjuckiga, generösa och samtidigt irrationella): "Nu har det faktiskt gått 45 minuter sedan jag sa en halvtimme så nu får du allt ta å ... (osv)".
Sedan genomförandet:
Tandborstandet.
Tvångskissandet.
Vattendrickandet.
Till sist:
Det lilla pratet.
För att lugna ner det hela. Landa. Ge dagen en avrundning. Mjuka hörn.
Man tränger sig ner i sängen, ovanpå täcket, tätt intill – men inte för tätt, så långt ut på ytterkanten av madrassen att man känner någon slags bärande chassidel i ryggen. Och sen ligger man bara där och småpratar. Frågar hur dagen varit. Om det hänt något kul. Om det är något roligt som händer imorgon.
Sedan förväntas man berätta något. "Man" vet det men "man" har inte "hunnit" tänka ut något. Så det lilla pratet haltar lite. Verkar vara på väg att rinna ut i sanden. Hjärnan famlar efter varje tänkbar liten tråd att kunna dra i. Men de finns inte där. Och de som finns där är för tunna. De brister. Så man beger sig till sin egen barndom. Finns det något oberättat från när jag var åtta år och precis börjat tvåan?
Och se, det fanns det.
En minnesbild av en ärvd jeansjacka dyker upp. Måste varit i samma ålder då jag fick den. Den var gjord av både blå och röd denim. Minns inte modellen men färgerna. Ingen på skolan hade något liknande. Alla hade jeansjacka men de var enfärgade, ljusa, lite slitna. Min var röd. Och blå.
I minnesbilden står jag på vår balkong och poserar i denna jeansjacka. Kanske samma dag som jag fick den. Kanske med skolan som bakgrund då vi bodde ett stenkast från den och man kunde se den från balkongen när löven föll.
Jag visste direkt att den gjorde mig till ledaren. Jeansjackan. Inte så att jag tänkte: "Nu blir jag ledaren" utan jag VISSTE det när jag tog på den. Det fanns i plagget. Känslan. Den finns kvar i minnet. Känslan.
Den var så mycket mer än de andras likformade, likartade, likadana jeansjackor.
Och det hör till saken att jag verkligen inte var ledaren. Aldrig. Försökte inte ens bli det. Ingen trodde det. Ingen ansåg det. Det fanns ingen ledare. Bara ett gäng åttaåringar i likadana jeansjackor på en skolgård med basketkorgar utan nät.
Och så jag. Bredvid. Mitt i. Ensam i gruppen. I en röd och blå jeansjacka.
Ledaren.
2 kommentarer:
Hum, to be prosperus in a competative world take a looser to see his value. I see the new release of Night Keys as a major step in to be a leading hub for tunes logistics in the north.
Their latest song is effective and an ear catching alternative. They are transporting way for warm feelings reaching Finland.
No more refrigerarated trailers or containers of suitable material.
Teachers can ensure that they can cover large number of studends when using pen and paper. Weather will never be a factor in slowing down the training process.
Exercises that previously were to dangerous can now be done without risk for personal injury or knowledge damage.
This is the pedagogic structure and logging of work created by Night Keys in the song called "Small Dots of Hope".
Skicka en kommentar