Årets bästa (och fullständigt obegripliga) skiva

Alla har den i sig; önskan att förnya sig. Att gå vidare. Vara fräsch. Oskriven.

När jag var yngre stod jag inte ut med tanken på den jag varit någon månad tidigare; "Varför sa jag så?", "Varför gjorde jag så?", "Varför!?!".

När jag häromdagen berättade detta för min dotter sa hon att för henne var det ännu värre; hon stod inte ut med den hon varit under förmiddagen.

Jag tycker ändå det finns något positivt i det; det olustiga i tanken på den man varit, nyss var eller för tillfället är. För det är väl ändå ett uttryck för en önskan om att vilja förbättras? En strävan efter att bli något ... vassare? Nyare? Större?

Men det är en svår balansgång. Väldigt svårt. För samtidigt som det gamla dåliga ska lämnas ska det nya bättre vara baserat på erfarenhet. Det ska finnas en historia, man ska kunna skönja en stig, ett ursprung. Att vara på väg och samtidigt veta var man kom ifrån. Aldrig glömma, aldrig stanna. Vidare, vidare, vidare!

Ibland blir resultatet av jakten på förnyelse bara ett enda stort Madonna:
Modernt? Kanske.
Obegripligt? Ganska.
Sämre än tidigare? Jajamensan!

Eller så blir det U2: Ungefär som det var förr fast lite mindre bra.

Nu är vi inne på musik. Där den här balansen mellan förnyelse och förvaltande är ännu viktigare. På liv och död. Den som balanserar bäst hänger kvar, den som satsar för stort åker lättare ut.

Därför vill jag nu rikta er uppmärksamhet på ett helt obegripligt och alldeles underbart skivsläpp: "Across six leap years" av Tindersticks.

Det är årets skiva. Låt mig förklara varför.

Tinderstick har egentligen aldrig varit något mer än en stiligt vemodig orkester från England. De har egentligen inga hits. De har – om vi ska vara ärliga – inte ens speciellt bra låtar.

Men de har den mumlande Stuart Staples, det tassande monotona mollkompet och de har de där svepande stråkarna som jag aldrig – verkligen aldrig någonsin – kan värja mig mot.

Under de tjugo år de varit verksamma har deras utveckling varit minimal. Det var någon skiva där i skarven av nitti- och nollnolltal med en mage på omslaget som lät lite mer Al Green än de tidigare men i övrigt har orkestern i det närmaste stått still. Nu slår det mig att det kanske tom var så att det var jag som började lyssna på Al Green mot slutet av nittiotalet och plötsligt hörde influenser överallt.

Nu har de alltså spelat in ytterligare en skiva. Vilken i ordningen är totalt ointressant. Vi säger att det är deras nionde, okej? Det som är intressant är vad skivan ÄR. Så lyssna nu VÄLDIGT noga:
Det är nyinspelningar av gamla redan utgivna låtar.
"Aha" tänker du "som en slags Greatest Hits?". 
Nej nej, för då skulle de ha valt sina bästa låtar vilket de inte gjort.
"Aha" tänker du igen "då är det låtar som de arrangerat om och som nu låter bättre än någonsin?". 
Nej nej, låtarna låter EXAKT som de gjorde på tidigare inspelningar.
"Aha" tänker du en sista gång " ... då är det ju en helt obegripligt skivsläpp!?!". 
Ja, det är ju det jag säger.

På sin hemsida (som inte är en .com utan en co.uk, VIKTIGT då det brittiska är en del av bandets usp) förklarar de varför de spelade in dessa låtar ytterligare en gång och ja, jag har läst det två, tre gånger men begriper ändå inte om det ger någon slags förklaring. Det spelar ingen roll. För mig är detta oavsett anledning årets skiva.

I en tid då musik är större, roligare, viktigare, märkligare och mer ofrivilligt överallt än någonsin väljer denna orkester att inte bara stå still utan att återvända till redan dokumenterat stillastående. Ju mer jag tänker på det ju mer stillastående blir det. Och ju mer jag tänker på det ju mer enastående upplever jag det.

Och då har jag inte ens nämnt omslaget. Detta verk illustreras av en målning av det vi kallar engelsk lakritskonfekt. Finns det något bättre sätt att illustrera något så urbrittiskt, stiligt och konstant som Tindersticks?

Ja, jag vet att ni förstått det by now; Night Keys var länge ett försök att skapa ett eget litet Tindersticks. Jag såg mig själv i spegeln och inbillade mig att jag kunde mumla lika trovärdigt som Stuart (det kunde jag inte, jag saknade hans botten, det blev liksom ... väsande?) , kunde klä lika väl i tredelad kostym och se lika klokt melankolisk ut på scen.

Men vet ni vad? Jag tröttnade på denna version av mig själv, stod inte ut med den och gick vidare. Det gjorde inte Stuart. Det gjorde inte Tindersticks.

Åh, tack TACK för att ni inte gjorde det!