Som barn fanns det egentligen bara en faktor som avgjorde huruvida en annan person var en potentiell vän eller inte: att den personen också var ett barn.
Att som barn möta ett annat barn räckte oftast för att påbörja en vänskap. Sen var det ju en fördel om det barnet befann sig i din närhet, t ex bodde i grannhuset, och således var hemma när du ringde på och frågade "Vill du komma ut och leka?".
Sedan följde perioder där vänskap blev allt mer komplicerat. Man skulle plötsligt välja vilka vänner man hade. De skulle vara rätt. De skulle markera vem du var.
Du slutade göra saker du tyckte om för att andra - som säkert också tyckte om det - hade slutat göra det. Du var inte länge den som tanklöst tog del av det som omgivningen råkade erbjuda - Se ett träd, låt mig klättra - utan du var en serie medvetna, oberoende val.
Ofta valde du fel och hamnade i ett umgänge du inte alls tänkt dig. Hur skulle du veta liksom!?!
Ibland stod andras val i vägen för dina och du var tvungen att låtsas som om du valt något annat. Med flit alltså.
Du byggde upp en dum hierarki där vissa personer var dina vänner och andra var deras vänner. Alltså vännernas vänner. Dina vänners vänner. Som om det var täta skott mellan er; att det inte gick att vara både och.
Till sist förstod du inte systemet längre. Visste varken ut eller in. Alla förändrades hela tiden. Inte minst du. Du hörde dig själv komma med ursäkter. Du hörde tomheten i andras. Du blev sur helt i onödan med det var inte ditt fel och något var du ju tvungen att göra så du tjurade.
Andra blev bittra men inte du. Du bara höll dig undan. Och då blev det som det blev. Sakta tynade det bort och med åren infann sig Ensamheten.
Visst, du fikade på. Messade. Uppdaterade.
Visst, du tränade fortfarande varje lördagmorgon med samma sköna trio.
Visst, ni träffades traditionsenligt ett par gånger om året i olika varianter av outtalad hyllning av den sammanhållning ni inbillade er att ni en gång i tiden hade haft.
Men däremellan: Ensamheten.
Och de få tillfällen som den där känslan av otvungen vänskap uppkom - den som i mångt och mycket liknade den ursprungliga barnvänskapen, den intuitiva, "Kan vi leka?"-vänskapen - då fylldes du av lika delar värme och rädsla.
Värmen sa "Hoppas, hoppas det här är något som stannar kvar, något bestående!".
Rädslan svarade "Tror du verkligen att någon står ut med dig längre?".
Men du röt du ifrån. På skarpen. "Den risken får jag ta" sa du "jag är beredd att ta den".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar