Skål

Det var absolut inte första gången jag såg denna sitcom från tidigt åttiotal men där och då insåg jag dess storhet. Jag låg och njöt på hotellsängen. Njöt över hur vardagligt välskrivet seriens manus faktiskt var, hur väl karaktärerna matchade varann och hur klockrent skämten satt.

Men det fanns även något tragiskt över det hela. Jag skrattade inte längre åt det de försökt åstadkomma - dvs att roa mig - utan gladdes över hur duktiga hantverkarna bakom serien var. Jag var inte längre i publiken. Jag stod i kulissen.

Och när eftertexterna rullade slog det mig att signaturmelodin faktiskt var en bra låt. Ja, den var banne mig en riktigt bra låt. Det hade jag heller inte tänkt på tidigare. Kanske var det ... JA! Det var ju textmässigt den totala motsatsen till en av de låtar jag försökt skriva under de senaste månaderna. Och så kom de där förlösande textraderna som fick resten av låten att lossna.