Nya kissträd

Tom Waits har i något sammanhang någon gång sagt nåt i stil med att låtskriveri med tiden lätt blir ett kissande på samma träd om man inte medvetet bryter sina vanor och rutiner. Det ligger mycket i det. Det mesta i livet har en tendens att efter ett tag bli ett kissande på samma träd.

Jag minns när jag började skriva låtar. Jag kunde inte spela något instrument. Jag hade orden och melodierna i huvudet.

Alltså spelade jag in när jag sjöng och lät kunniga vänner plocka ut harmonier till det.

Jag minns tydligt en tidig låt. Melodin lät helt självklar i mitt huvud. Hade haft den en tid. Men när den blivit klädd i ackord avslöjades saker jag inte kände till. Den hade ett taktbyte och FEM tonartsbyten. Då uppfattade jag detta som något oerhört positivt. Det var också troligtvis första gången jag på allvar trodde jag var i samma låtskrivarklass som Elvis Costello (Andra, och senaste, gången var runt 2001).

Senare, när jag sakta men säkert lärde mig spela gitarr, hittade jag låtar i varje ny ackordföljd. En annan typ av låtar än de jag hade i mitt huvud. Detsamma hände när jag skaffade mig ett piano. Förändringen av arbetsmetod innebar en ny spelplan. Alltså; En annan typ av låtar.

Men ganska snabbt vänjer man sig. Ungefär som man gör med matlagning. Första gången chansar man att lägga i oliver i någon tidigare olivlös rätt och plötsligt är det oliver all over the place.

Huvudlåtarna blev med tiden varianter av tidigare huvudlåtar.
Gitarrlåtarna varianter av tidigare gitarrlåtar.
Pianolåtarna 'Piano variations'.

Då om inte förr måste man börja använda miljöombyte, andra arbetstider, samarbetspartners etc som metod för att hitta nya kissträd.

Denna sommar chansar jag inte. Jag har importerat ett nytt träd från Tyskland som borde dyka upp om någon vecka eller två.

En Guitalele.